torsdag 24 september 2020

”Små lirare” för större kompisskap

magnus-gustafsson-tennis-folkspel-819x478.jpg

Träning varvat med samtal

De sitter i klubbrummet, en trappa upp på Ullevi Tennisklubb i Göteborg. 15 killar i 12–14-årsåldern, en förälder – och så Magnus Gustafsson. ”Gusten”, tränaren och den förre storspelaren som en gång var rankad tia i världen och har vunnit 14 ATP-singeltitlar och Davis Cup. Han är också tennispappa, har en son i den här gruppen.

De äter pizza som ”Gusten” har beställt. Någon timme tidigare spelade killarna bowling tillsammans. Nu fyller de på energi inför lördagskvällens tennisträning, lek och utmaningar – och de har ett ganska allvarligt samtal.
Temat är respekt och de pratar om att alla är lika mycket värda.
– För att bli respekterad behöver man visa respekt inför andra, säger en av pojkarna.
– Vilken person respekterar ni? frågar ”Gusten” sina små lirare.
– Rafael Nadal, svarar någon, och de flesta verkar hålla med.
– Varför respekterar ni honom?
– För att han alltid ger allt och gör sitt bästa, blir svaret.

En stund senare, mellan två övningar nere på tennisbanorna, säger Magnus Gustafsson utan att någon av killarna hör:
– Jag är glad att de motiverade det på det sättet, att de inte sa att de respekterar Nadal för att han vinner så mycket.

Men att vinna ser ut att vara viktigt för ungdomarna när de leker en speciell typ av kull på tennisbanan. De springer för fullt, ropar, skrattar. Även i tennisträningens tävlingsmoment på de sex banorna tar de i för att vinna, men det slår inte över och blir sura miner.

 

Projektet ”Små lirare”

De unga spelarna kommer från tio olika tennisklubbar i Göteborg och andra närbelägna kommuner. Det är det som är grunden i Små lirare-projektet – att barnen ska få fler kompisar i sin idrott. I tennisklubbarna kan det ibland vara få i varje årskull. ”Små lirare” ska inspirera barnen att fortsätta med sin tennis och inte sluta i tonåren.

– De sporter som klarar att behålla flest utövare i högre åldrar, de har lyckats bäst. För att klara det behöver man föda passionen i grund och botten, och det kommer ur gemenskapen från tidig ålder. Det livslånga kompisskapet i grupperna är grunden till att man fortsätter idrotta.

Men sedan ska det också finnas något för alla när de är 16, 17, 18 år. Oavsett om de vill elitsatsa eller bara spela en gång i veckan för att det är skoj, säger ”Gusten” och fortsätter:
– Även om tennis är en individuell sport så har jag under hela min karriär känt tydligt att jag har tillhört ett lag – från junioråldern tills jag lade av med tennisen som 35-åring. Jag känner fortfarande en stark samhörighet med de andra spelarna i min generation. Allt från Mats Wilander och Stefan Edberg till Thomas Enqvist, Nicklas Kulti och flera andra. Vi hade en grym stämning tillsammans.

 

Testar olika sporter

Isak Brywe, 12 år, från Särö LTK är yngst i den här Små lirare-gruppen Han är den enda 06:an och har varit med sedan första året.
– Det är jättekul. Det är gemenskap och man får testa olika sporter. Vi har gjort en del friidrott, spelat mot riktiga fotbollslag och innebandylag. Ibland har vi kört hockey. Det är roligt med så många olika saker och alltid kul att vara här. Tennisen blir roligare genom detta, säger han.

 

Projektet växer

Små lirare-konceptet har vuxit sedan starten för sex år sedan. Många nya grupper har startats, inte bara i Göteborg utan också i Stockholm och Malmö.

Men den här lirargruppen – pojkar födda 2004-2006 – är den ursprungliga. De träffas flera gånger i månaden, oftast på lördagskvällar för att det är enklast att boka banor då. Ibland har de läger med övernattning. Alla möjliga aktiviteter varvas med tennisen. Totalt handlar det om ett par hundra timmars samvaro per år.

Det är bara killar i gruppen. Är ”Små lirare” inte till för tjejer?
– Jo, absolut. Men den första gruppen startade vi tyvärr med bara med killar. Det var ett misstag jag gjorde, men numera blandar vi tjejer och killar.

Varför är det viktigt att Små lirare finns?
– Inom tennisen, och jag tror även i andra idrotter, har det blivit alldeles för mycket egoistiskt tänkande. Jag är väldigt mycket för att man ska samarbeta och hjälpa varandra. Den slogan som funkar bäst i vårt projekt är att säga till föräldrarna: ”Hur gör du din sons eller dotters bästa kompis till en bättre tennisspelare?” Och till barnen säger vi: ”Hur gör du din kompis bättre?”

Vad tycker du att man ska tänka på som tennisförälder?
– Att luta sig tillbaka i båten så gott det går men ändå vara så uppmuntrande som möjligt. Det finns föräldrar som är väldigt tävlingsinriktade och önskar att deras barn ska ha just det där drivet. Men det är inget du som förälder kan locka fram genom att stå och säga till barnet vad det ska göra. Det måste vara barnen själva som bestämmer hur viktigt tennis är för dem. Som förälder är det bara att luta sig tillbaka och åka med.

Magnus Gustafsson vill så mycket mer än att lära barnen slå på en tennisboll.
– Jag är väldigt mån om utveckling på det personliga planet. Jag tror inte att man kan köpa medaljer och placeringar för pengar. Det är ett arbete som behövs, och det krävs mer än att lära ut forehand och backhand, säger han och utvecklar:

– De flesta framgångsrika idrottsmän kan nog skriva under på att det är passionen som föds i tidig ålder som gör att du vill lägga ner mycket tid på din sport så att du i slutändan eventuellt kan bli riktigt bra. Det är inte att någon står och säger till dig: ”Så här mycket ska du träna och så här ska du göra!” Det handlar om att bygga en ömsesidig respekt och gemenskap mellan ledare, föräldrar och barn.

 

Tidigare proffsspelare

Magnus Gustafsson är 51 år. Han hade sin proffskarriär under en period på 1980- och 1990-talet när Sverige var en osannolik stormakt i världstennisen på herrsidan. Ett tag fanns det fyra svenskar bland världens tio högst rankade spelare och tolv bland de 100 bästa på ATP-rankingen.

”Gusten” har fått frågan fler gånger än han kan räkna. Ändå kommer den här igen:

Varför kunde Sverige få fram så många världsstjärnor i tennis förr men inte nu?
– Det blev ett grymt tennisintresse tack vare Björn Borg. Alla ville börja spela och det blev förstås ett större utbud då. Internationellt sett är tennisen mycket större nu än tidigare. Fler länder satsar och lyckas, och därför är det svårare att konkurrera. Och inte minst tycker jag att svensk tennis har lämnat den vinnande modellen med samarbete och laganda. Det är alldeles för mycket individuella race, svarar Magnus Gustafsson.