”Jag kan tänka mig att ge bort rekordet, Khaddi”

Vanligtvis har ni kunnat ta del av Erica Johanssons möten och intervjuer med en rad olika profiler. Med den kanske hetaste (både VM och (EM) svenska friidrottssommaren någonsin framför oss och med en rad medaljkandidater valde vi ett annat upplag. Erica fick så att säga träffa sig själv, prata egna mästerskapserfarenheter, hur det är att leverera under press – och framförallt frågan vi vill ha svar på.
Vill Johansson på riktigt se Khaddi Sagnia ta över det svenska rekordet i längdhopp..?

”Friidrottssäsongen är redan i full gång och våra svenska mästerskapsdeltagare har börjat sommaren med världsresultat. Aldrig har vi väl haft så många förhoppningar inför både VM (Eugene, USA, 15–24 juli) och EM (München, 15–21 augusti) som avgörs i sommar.
Stavhopparen Armand Duplantis, förstås. Diskuskastarna Daniel Ståhl och Simon Pettersson, längdhopparna Thobias Montler och Khaddi Sagnia. Dessutom stjärnskottet på 400 meter häck, Carl Bengtström. Samtliga är potentiella medaljkandidater. Hur låter det? Helt fantastiskt om du frågar andra, jobbigt om du frågar mig.

Världsmästerskapen går av stapeln i friidrottens mecka, Eugene i USA.
Jag hörde en gång i tiden att friidrotten inte generellt är så stor i USA som vi i Europa kanske tror. Det stämmer säkert då det finns många andra större sporter som ligger i topp, amerikansk fotboll, basket, baseball och hockey. Där finns också de bästa ligorna som alla håller världsklass. Jag trodde att de amerikanska sprinterstjärnor som var kungar i Europa under min storhetstid var som rockstjärnor i USA. Men så var det tydligen inte. Kanske dock Armand Duplantis är en liten rockstjärna ”Over there” efter alla sina uppradade världsrekord och stora sponsorkontrakt.

En sak är säker och som jag lärt mig efter alla år som aktiv på stora mästerskap och som åskådare de sista 20 åren är att allt kan hända. Även om du är storfavorit kan dagsformen avgöra om du lyckas eller inte. Negativa kommentarer kan ta så stor plats i din skalle att du börjar tvivla på dig själv. Du kan vakna upp och känna dig oslagbar, men någonstans på väg in till arenan kommer prestationskraven smygande, dina egna eller andras.

Antingen kan du hantera det och lyfta dig ännu en nivå eller så sänker det dig. Vi kan triggas positivt av andras framgångar, vi kan få lyckorus av stämningen på arenan – och vi kan lika gärna klappa ihop och komma ut i den mixade zonen med journalister och veta lika lite som dem varför det helt plötsligt gick dåligt. Sådan är idrotten, så funkar elitutövare. Hemma sitter miljontals framför TV:n och slänger ur sig kommentarer: ”Fan vad dåligt, det hade ju jag kunnat göra bättre” eller ”Men spring då, kom igen, fasen vilken usel spurtare han är”, kanske ”Men helt seriöst, hur svårt kan det vara att träffa den där plankjäveln?”

Jag tror att större delen av den svenska truppen känner sig själva väl inför uppgiften som väntar. De har gjort det förut och varit med på flera stora mästerskap och det blir en trygghet i sig. Det känns också som det går genom rutan till oss som tittar. Jag kan inte se Thobias Montler, Mondo eller Ståhl darra av nervositet. De presterar alltid som bäst när det gäller. Att nu truppen leds av förbundskaptenen och före detta höjdhopparen Kajsa Bergqvist tror jag kommer påverka positivt, framförallt för debutanter i mästerskapen.

Jag har inga förväntningar på medaljer och jag har aldrig själv tyckt om att svara på den frågan när jag själv varit på EM, VM och OS. Det blir så uppskruvat och det känns som det bara tjatas om prispallar och förväntningar. Jag vill prata mer om resultat och formtoppar. För det går ju hand i hand med placeringar och framgångar. En kille som alltid har lyckats att pricka just formen är Carl Bengtström. Detta underbarn som liksom jag kommer från Landvetter. Han har nu tagit över kungakronan från våra tidigare häckstjärnor på 400 meter, Sven Nylander och Niklas Wallenlind. Carl tog ett sensationellt brons på distansen i inomhus–VM och det grejade ett nytt svenskt rekord med tiden 45,33. Nu springer han utomhus och har öppnat säsongen med nytt personbästa 48,52 vid Diamond League på just VM-banorna i Eugene. Det ska bli riktigt spännande att se vad Carl kan göra denna sommar.

Hayward Field, arenan som det sprungit, hoppats och kastats på i över hundra år, verkar vara en arena att trivas på. Längdhopparen Khaddi Sagnia, som jagar mitt svenska rekord på 6,99, vann en Diamond League-tävling i slutet av maj på resultatet med 6,95, bara fyra centimeter bakom det där rekordet jag haft sedan år 2000.
I 22 år.

Jag kan faktiskt tänka mig att ge bort rekordet, Khaddi, du kan få det. Men det krävs lite mer tryck ut över plankan, lite mer häng i luftfärden och kanske en vindpust i ryggen vid en perfekt plankträff.
Passa på att göra det i VM–längdfinalen den 25 juli i Eugene.
Ett sjumetershopp.
Ett kliv upp på prispallen.
Det hade varit en häftig avslutning på VM.

Till sist. Glöm inte när ni ser intervjuer från tävlingar att: Vinnaren har en plan, förloraren en förklaring.

Trevlig friidrottssommar.

ERICA JOHANSSON

Läs andra artiklar ur artikelserien "Erica möter" här.