Vem har råd att inte sälja?

2016-12-01 av: Hans Sahlin

Uppemot fyra miljoner är tryckta och ute hos våra kunder´. Tar de – i vanlig ordning – slut innebär det ett överskott till föreningslivet på cirka 70 miljoner kronor. Ursäkta, men vilken klubb eller organisation har råd att inte sälja lotter till Uppesittarkvällen?

Jag pratar naturligtvis om 23 december. Dan-före-dan, aftonen som utvecklats till en tradition då familj, släkt och vänner samlas framför TV-soffan. Kanske provsmakar glöggen och skinkan, låter Ingvar Oldsberg ta hand om stämningen. Då det rimmas och roas, då det lottas ut vinster för 78 miljoner – och då föreningslivet får en stor tomtesäck med välbehövliga pengar.

För så är det.

Låt vara att min dröm är att nyår, påsk och ytterligare tillfällen i framtiden ska inbringa lika stora och välkomna medel till våra 35 000 föreningar med deras 5,5 miljoner medlemmar.

Om vi nu håller oss till den populära decemberkvällen, med fyra och en halv timmes direktsändning (19.30–24.00), är det verkligen julafton för föreningslivet och naturligtvis en möjlighet jag rekommenderar alla att ta vara på.

Jag tror nog de flesta av er, i egen person eller någon i omgivningen, upplevt en desperat jakt på Bingolotter i sista stund. Som inte sällan är resultatlös och med nedslående besked som ”tyvärr inga kvar”, ”slut sedan länge” eller ”kom igen nästa år”.

Tro mig, en mer lättsåld produkt är svår att hitta. Skulle möjligen vara i konkurrens de digitala glasögon, vilka utsetts till årets julklapp 2016 och som varje hem och hushåll i vårt land eftertraktat så länge…

Många är med och tar sitt ansvar mot sin förening genom att exempelvis sälja lotter till 23 december.

Vad händer om ännu fler bidrar? Vad skulle det kunna betyda?

Utöver allt det positiva och samhällsnyttiga som föreningslivet står för i form av integration, kamratskap, hälsa och en meningsfullt och stimulerande hälsa, finns det andra viktiga delar som behöver en översyn. Som kreativare styrelsemöten och ännu fler ideella insatser.

Jag vet att alltför många styrelsemöten vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år, enbart handlar om en sak.

Precis.

Den ekonomiska situationen i föreningen upptar i stort sett all tid. Punkter som framtidsfrågor, utveckling och goda förslag hamnar längst ner på agendan. Det vill säga, om de hinns eller orkas med överhuvudtaget.

Jag är övertygad om att alla de som i dag på frivillig basis lägger ner en stor del av sin fritid på sitt engagemang i sin lokala förening, skulle locka fler att göra detsamma genom att sprida positiv energi.

Det kanske inte är så enkelt i alla lägen efter att dagligen få höra att ”vi har inte råd”, ”bra idé, men inte just nu” och så vidare.

En välmående förening smittar definitivt av sig på fler och andra.

En välmående förening skapar ett ökat engagemang, då den som bidrar också sätter press på alla som inte gör det. Ju fler på den goda sidan lockar givetvis andra från den del som inte tidigare tagit sitt ansvar.

Vad händer då om färre bidrar? Vilka konsekvenser kan det få? Exempelvis slutkörda eldsjälar och höjda avgifter.

Det finns naturligtvis en gräns för vad alla ideella och fantastiska föreningsmänniskor orkar med. Jag tror dessutom vi lever i en tid där man tänker mer på sig själv och mindre på andra. Jag ser det som ett stort problem och något som vi alla måste ta på allvar. Det unika föreningsliv vi har i vårt land är till stor del uppbyggt på frivilliga insatser och av människor som tagit ett stort ansvar för att andra ska få tillgång en meningsfull och stimulerande fritid.

I dag ser jag – och många med mig – en förändrad attityd. Man betalar sin medlems– och träningsavgift och anser därmed att saken är klar, att man gjort rätt för sig för att ens barn ska få tillgång till anläggningar, omklädningsrum, material, domare och så vidare. Likaså att stöd från ledare, kanslipersonal och inte minst, från de eldsjälar som fortfarande orkar, ingår i den i sammanhanget blygsamma summan.

Verkligheten är dock en annan. Den faktiska kostnaden för den enskilda medlemmen är i själva verket mycket högre och föreningarna behöver därför intäkter även från andra håll.

Slutsatsen blir givetvis att färre insatser innebär en försämrad verksamhet. Har jag då några andra tips eller knep om någon, mot förmodan, skulle ha svårt att sälja de lotter han eller hon blivit tilldelade?

Det enklaste och viktigaste argumentet är givetvis att din köpare stödjer det lokala föreningslivet som kan bibehålla – eller till och med utveckla – en redan befintlig verksamhet.

Sedan ska du givetvis påpeka faktumet att inte vänta med ett beslut. Då kan det vara försent eftersom lotterna tagit slut.

En annan god idé är att exempelvis ta kontakt med sin närmaste handlare och fråga om det är okej att tillfälligt stå utanför deras butik och sälja lotter. Tryck gärna på att de på så vis sponsrar och stödjer den lokala föreningen, det vill säga, ett stort antal av sina vardagliga kunder.

Min viktigaste rekommendation till alla involverade i vårt fantastiska och unika föreningsliv är dock att ställa sig frågan inför den kommande försäljningen av en produkt flera miljoner svenskar uppenbarligen vill ha är:

Har vi verkligen råd att inte erbjuda dem att köpa en lott till uppesittarkvällen?