Folkspel måste jobba ännu hårdare

2016-02-19 av: Hans Sahlin

Tittade på morgon-TV häromdagen och fastnade i en intervju med Anders Wahlström, som är barn– och ungdomsansvarig på RF (Riksidrottsförbundet).

Han uttryckte sin oro över att ungdomar i allmänhet lämnar sina idrotter i allt yngre år och att det i synnerhet gäller de som är födda sent på året.

Oron är befogad och finns även hos mig.

Att killar och tjejer, som ser dagens ljus i exempelvis i november, ledsnar på sin fotboll, innebandy eller vad de nu håller på, är inga nyheter. Det säger sig självt att de hamnar en bit bakom sina nästan ett år äldre kompisar, inte minst då vi pratar om den pubertala åldern då helt andra fysiska förutsättningar utvecklas snabbt och skapar stora skillnader.

Det tragiska i sammanhanget är möjligen att det inte finns tillräckligt med ledare för att ”se” även de som ligger en bit bakom och som självklart kommer att växa ifatt så småningom och då träna och tävla på samma villkor.

Och därmed behålla det intresse och den kärlek som fanns den där gången de började kicka boll eller åka skridskor istället för att känna att ”jag duger inte till, jag håller inte måttet”.

Att inte bli sedd är aldrig positivt.

I Trollhättan, där jag bor, finns ett par legendarer till ledare som heter Sture Sallander och Arne Lundqvist. De drev under många år boll & lek för förstaklassare. 50-60 knattar dök upp och jag lovar, det fanns inte en sammankomst då de där båda herrarna inte såg till att hinna med att rufsa alla i håret och fråga hur läget var.

Man kan givetvis göra det enkelt för sig genom att föreslå ett byte av förening, eller till och med aktivitet, för de som känner att de för tillfället inte hänger med som tidigare.

Men det kanske inte är så enkelt som 14-åring.

Det handlar om att bryta upp från kompisar, från vanor, kanske från närområde och trygghet.

Att inför det valet helt enkelt ta den enklare vägen och sluta helt är vanligt förekommande.

I kombination med allt färre fysiska timmar i skolan är det givetvis förödande för folkhälsan och ett enormt socialt dilemma.

Så vad göra åt ett alltmer växande problem?

Vad det gäller skolan ser åtminstone jag att hälsa är lika viktigt som vetgirighet och självklart ska ha samma status för de som är intresserade av att röra på sig.

I föreningslivet måste klubbar och organisationer kunna attrahera fler att bli ledare och skapa en större bredd, vilket i min värld även leder till ett ökat urval och med automatik fler elitutövare (om man nu är ängslig över att tappa den delen).

Nu kommer nästa svårighet i den alltmer tidskrävande och kravställande värld vi vuxna lever i. Att hitta de där ideella människorna.

Jag får signaler om att det blir allt vanligare att arvodera även ungdomsledare. Detta helt enkelt för att kunna bedriva en någorlunda verksamhet.

Okej, om det är vad som krävs.

Då måste naturligtvis föreningslivet i ännu högre grad skapa intäkter.

Och vi på Folkspel jobba ännu hårdare för att ge dem våra verktyg som vi kan erbjuda i form av inkomstkällor.

Med det i åtanke är det naturligtvis av största vikt att den pågående spelutredningen kommer fram till att ideella organisationer enligt tradition och historik förbehålls rätten att sälja lotter utan att behöva betala licensavgift.

Vårt unika föreningsliv behöver det för att överleva och möta de förutsättningar som gäller.

För att inte tala om våra barn.