Förstår inte hur regeringen tänker

2017-01-26 av: Hans Sahlin

Från kloka ord till snabb handling. Förekommer det i vår så ofta komplicerade del av världen?
Oftast inte. Men ibland så…

Uppskattade den debatt som gick igång häromveckan och som handlade om den studie som presenterats vid Lunds Universitet och som vetenskapligt påvisade de positiva studieeffekterna av ett utökat antal idrottstimmar i skolan.

Även om det är något vi hört tidigare är det givetvis bra att diskussionen hela tiden får nytt bränsle och att fler trovärdiga undersökningar ger ökad tyngd i frågan.

2016 uppmanade regeringen att lägga fram lagförslag
Däremot blir jag förvånad över att i en intervju i Radiosporten höra vår idrottsminister Gabriel Wikström hävda att det inte är aktuellt att öka antalet idrottstimmar i skolan. Detta trots att en övervägande del i utbildningsutskottet så sent som 2016 uppmanade regeringen att lägga fram ett lagförslag om fler timmar i idrott. Statsminister Stefan Löven påpekade dessutom redan i valrörelsen 2014 att han ville ha 100 timmar mer idrott i skolan.

Nu förespråkar regeringen istället mer rörelse under skoldagen inom ramen för andra ämnen.
Förstår inte riktigt hur de menar.
Ska eleverna hoppa hopprep samtidigt som de löser ekvationer? 
Ska de springa i korridorerna mellan svenskan och samhällskunskapen?
Eller göra armhävningar under historielektionen?

Motståndet mot fler idrottstimmar säga handla om bristen på kvalificerad och utbildad personal.
Det begriper jag inte riktigt heller.

Samarbete mellan lokala skolan och det lokala föreningslivet
Utan att på något vis förringa den utbildning en idrottslärare idag besitter, är jag övertygad om att det skulle gå att hitta en snabb och effektiv lösning på den kompetensbrist som uppges och som skulle fungera utmärkt som ett alternativ.

Bara genom ett gott samarbete mellan den lokala skolan och det lokala föreningslivet tror jag exempelvis man kan hitta aktiva utövare/medlemmar som skulle kunna tänka sig att vara resurser och dessutom få en sysselsättning de idag saknar. Personer som oftast har stor erfarenhet av såväl idrott som ledarskap.

Men det vore kanske att lösa något som bevisligen är av godo alltför snabbt i vårt ofta systemtröga tänkande.
Lyckligtvis finns det undantag. I Göteborg och på Hisingen ligger en stadsdel som heter Biskopsgården. Många kanske dessvärre hört talas om den i samband med gängbråk och skottlossningar.

För att erbjuda en vettig fritidsverksamhet har de styrande i stadsdelsnämnden lagt en besvärlig och långdragen beslutsprocess åt sidan för att så snabbt som möjligt göra något konkret och kreativt.

Efter en inspirerande studieresa i höstas till Vancouver och till en stadsdel som i mångt och mycket påminde om Biskopsgården, tog man med en modell hem som visade sig fungera i den kanadensiska staden.
Den går ut på att erbjuda elever och föräldrar olika aktiviteter efter skoltid i form av exempelvis läxhjälp och möjlighet att idrotta. Redan inom ett par veckor ska satsningen vara igång.
Snyggt.

Bandy-VM i min hemstad Trollhättan
Avslutningsvis vill jag återigen hylla det unika föreningsliv vi har i Sverige och påpeka vilka fantastiska insatser som görs.
Just nu pågår bandy–VM i Sverige med bland annat min hemstad Trollhättan som spelort.
Där gjorde Somalia sitt första mål i så fina sammanhang då de förlorade mot Kina med 1–7.
Att de överhuvudtaget deltar är tack vare att några entusiaster och eldsjälar i Borlänge Bandy för några år sedan bestämde sig för att erbjuda och bidra med utrustning, kunskap, istid – och allt annat som hör denna klassiska vintersport – till de många afrikanska flyktingbarn som kom till staden.
Nu deltar de i sitt tredje VM, har äntligen gjort mål, men känner framför allt stolthet och tillhörighet.
Tack vare en svensk förening som verkligen förstår varför de finns till.