Föreningslivet får inte bli en klassfråga

2017-11-02 av: Hans Sahlin

Är övertygad om att vi alla tycker likadant. Idrotten och föreningslivet är till för alla.  Därför måste även stöd och medel fördelas rättvist och inte vara avhängt resurser och kompetens.

Det finns i dag alldeles för många klassfrågor redan som det är.

Boende.

Utbildning.

Kost.

Skolgång.

För att nämna ett fåtal.

Dessvärre inser jag också att föreningslivet och deras olika förmågor att söka bidrag blivit en fråga om kunskap och resurser.

En klassfråga, med andra ord.

Aftonbladet har i ett utmärkt och oerhört viktigt granskande reportage (desomblevutan.story.aftonbladet.se) tittat på den mångmiljonsatsning (64 miljoner årligen) på integration som tog fart sedan uppemot en kvarts miljon personer, på flykt från krig och terror, under åren 2014–2015 ansökte om asyl i vårt land.

För att underlätta ett nytt liv i helt främmande miljöer beslutade regeringen att höja anslagen till föreningslivet med 100-tals miljoner. Allt i syfte att föreningslivet skulle kunna ta emot flyktingar, för att stimulera deras vardag och inte minst hjälpa dem in i vårt samhälle.

Ni som följer min blogg vet att jag hävdar att vårt föreningsliv är den absolut bästa och mest framgångsrika vägen till integration.

Det dåvarande idrottsministern Gabriel Wikström presenterade var sålunda ett initiativ jag uppskattade oerhört och som många föreningar såg till att utveckla genom att starta verksamheter för nyanlända.

Så långt allt väl.

 

Tyvärr visar den genomgång Aftonbladet gjort på enorma skillnader av tilldelningen av medel. Helt enkelt beroende på tillgång till kunskap och information om hur man söker bidrag och att det inte finns resurser i den lilla föreningen för att genomföra det administrativa arbete som krävs.

Malå, Västerbotten, exempelvis gör ett fantastiskt integrationsarbete av den lokala föreningen (håller igång hela sju sektioner) – som helt i sin ordning får betalt för det. MIF har för pengarna bland annat köpt in skidutrustning, fotbollsskor, bekostat bortaresor och uppdaterat sin moderna anläggning. Inte minst för att nyanlända flyktingar ska trivas och känna sig trygga.

Det är ett strålande exempel på hur föreningsliv och integration förenas.

Klubben erkänner dock ödmjukt att det inte varit möjligt utan de stöd som delas ut från regeringens integrationsprojekt. Malå IF är dessutom duktiga på att söka.

Bäst i hela landet, faktiskt.

86 000 i bidrag för totalt 61 asylsökande innebär 1410 kronor per person.

Några mil norrut ligger Sorsele, som tagit emot 120 asylsökande och som välkomnat sina nya medborgare i föreningslivet, där Sorsele IF kämpar för att överleva. Det har inte fått en krona i stöd för att göra samma insats som grannklubben söderut.

Anledningen är att de helt enkelt inte varit medvetna om möjligheterna.

 

Vem ska och måste ta det ansvaret på ett bättre sätt? Att distriktsförbunden är ålagda att informera sina föreningar om det stöd som finns att söka och tillgå, räcker uppenbarligen inte. Särskilt som det på sista raden är den enskilda föreningens ansvar att skicka in sina handlingar.

”Det blir en kortslutning i systemet”, säger Johan R Norberg, professor i Idrottsvetenskap, som är intervjuad i reportaget och som fortsätter:

Den här typen av satsningar är jättestora. Det ska spridas ut bidrag till hela landet. Men idrottsföreningar är ideella och lokala. Det finns många ställen på vägen där en satsning kan råka ut för en kortslutning, att rätt kunskap och information inte kommer ut. I slutändan kan det finnas föreningar som vill och försöker men inte känner till att det finns bidrag att söka. På andra ställen finns det föreningar som är duktiga på pappersarbete och på att söka bidrag.”

Tyvärr är det ett mönster som går igenom om man, som Aftonbladet gjort, även tittar på hur det lokala aktivitetsstödet (LOK) fördelas.

Välmående kommuner som Lomma i Skåne och Danderyd i Stockholm får 540 kronor per ungdom och år. Ragunda kommun i Jämtlands Län erhåller 139 kronor för varje kille eller tjej under en säsong.

Har svårt att tro att de skiljer så mycket i antal aktiviteter beroende på var man bor. Kan inte tänka mig att det är tre gånger så många träningar i en del av landet jämfört med en annan. Det handlar istället om kunskap och resurser för att få in så många nödvändiga kronor och ören som möjligt.

Naturligtvis gör föreningarna i Lomma och Danderyd inte något fel. Tvärtom.

Däremot kan vi misstänka att den lokala föreningen i Ragunda – och många andra – inte vet hur man gör rätt. Eller hur?

Nog måste det finnas/tillsättas resurser för att åtgärda det.

För vi är väl överens om att föreningslivet finns till för alla?