Varför lyssnar de inte?

2017-04-28 av: Hans Sahlin

Expertis uttalar sig. Det skrivs debattartiklar. Jag läser om goda initiativ i skolor och kommuner.  För att inte tala om vad vårt föreningsliv bidrar med.

Faktum kvarstår dock.

Våra barn rör sig för lite – och regeringen sitter still i frågan.

 

Möjligen är jag en aning konservativ, men jag står för att man ska bidra med det man kan och lyssna på andras sakkunskap i de frågor man vet mindre.

Anser därför att det är anmärkningsvärt att regeringen i allmänhet och utbildningsminister Gustav Fridolin i synnerhet inte verkar lyssna på de larmrapporter som kommer från alla håll angående vår nästa generation vuxna och deras fysiska liv och leverne.

Eller mer korrekt, bristen på aktiviteter och vardaglig rörelse, inte minst i skolan.

I Dagens Industri bidrar folkhälsoforskaren Daniel Berglind på Karolinska Institutet med fakta som minst sagt oroar.

Sedan millennieskiftet har stillasittandet sett till hela vår befolkning ökat från 25 timmar i veckan till det dubbla, det vill säga 50 timmar. Samma mönster följer med barnen som i dag är fysiskt inaktiva 69 procent av den vakna tiden.

Vidare läser jag att en svensk normal idrottslektion innehåller 15 minuters fysisk aktivitet, resten är vila.

Att risken att drabbas av livshotande sjukdomar som cancer och hjärt–kärlsjukdomar minskar med 30 procent vid en måttlig nivå av fysisk aktivitet är åtminstone fakta jag tar på största allvar.

 

I en debattartikel på annan plats i vår mediavärld ifrågasätter en kvartett med mycket på fötterna de styrande i vårt land.

Rubriken lyder: ”Ska svenska barn vara de mest stillasittande i Norden?”

Texten är undertecknad Björn Eriksson, ordförande i Riksidrottsförbundet, Stefan Jutterdal, ordförande i fysioterapeuterna, Håkan Larsson, professor på GIH (Gymnastik– och Idrottshögskolan) samt Suzanne Lundvall, docent på samma institution.

De fyra häpnar över att Miljöpartiets Gustav Fridolin i den nya föreslagna timplanen för grundskolan inte ens förefaller ta in alla mångåriga varningssignaler om ett stort framtida samhällsproblem. De ifrågasätter dessutom det försvar civilministern haft i frågan, då denne hävdat att frånvaron på idrottslektionerna är för hög och kvaliteten på undervisningen är för låg.

Det är i mina ögon att göra det alldeles för enkelt för sig.

Naturligtvis ska våra elever ha utbildade lärare i sina olika ämnen. Men inte behöver man vara gymnastikdirektör för att lösa exempelvis enkel en promenad i skogen.

Beträffande bristande närvaro handlar det till stor del om motivation och information. Exempelvis om framtida hälsoproblem. Dessutom är det, såvitt jag vet, fortfarande obligatoriskt att delta på schemalagda lektioner i grundskolan.

De fyra, som har en unik kompetens och kunskap, vill de bland annat se att:

Timmarna i ämnet idrott och hälsa utökas med 100 timmar samt ytterligare minst 60 minuters rörelse per dag, ledd av pedagogiskt kompetent personal.

Check på den.

Skolgårdsmiljöer som är noga planerade och som lockar till fysiska aktiviteter.

Utmärkt förslag.

Bättre förutsättningar och bredare kompetens inom elevhälsan.

En självklarhet.

I deras inlägg hyllas också de många skolor och kommuner som tar egna initiativ.

Göteborgs–Posten rapporterar om ett gott exempel i Partille, öster om Göteborg. Tio grundskolor genomför under ”Hoppveckan” för totalt 4 800 barn.

Det hoppas hemma, det hoppas i skolan, det hoppas tillsammans, det hoppas för framtiden.

Ett antal hopprep, vuxna med engagemang, lek, skratt och glädje.

I min lokaltidning TT/ELA blir jag glad över ett reportage som berättar om åttondeklassarna på Stavreskolan i Trollhättan. Två gånger i veckan startar de dagen med pulsträning. Allt i syfte att förbättra sina studieresultat i matematik. Ett projekt från Florida i USA visar att effekterna av den här sortens aktivitet, med ökad syresättning i hjärnan, håller i sig inom en viss tid efteråt, vilket passar den eftertänksamma mattelektionen tätt inpå spinningspasset utmärkt.

 

Så svårt behöver det faktiskt inte vara att bemöta en samhällsfara i hög hastighet.

Det blir förstås ännu enklare om de som bestämmer också sätter lite fart.