Så sopar man en bana

2017-06-09 av: Hans Sahlin

Olika idrotter har sin egen terminologi. Pratar vi exempelvis tennis talar serveess och blankgame sitt tydliga språk om styrkeförhållandet i en match.

De är termer som även kan används då en vass krönikör kör över en idrottspolitisk allians.

 

I min förra blogg avhandlade jag det faktum att föreningslivet lever i en allt magrare ekonomisk verklighet. Där avgifter samt statliga och kommunala bidrag helt enkelt inte räcker till för att bedriva den verksamhet de önskar och definitivt inte för att stödja de barn och ungdomar som inte ens har råd med medlemspengen.

Att dessutom bidra till att de som lever i knappa ekonomiska förhållanden kan åka med på den där härliga sommarcupen finns inte på Sverigekartan för en majoritet av landets idrottsklubbar.

Så är det, tyvärr.

Dessvärre ser jag ingen ljusning framöver då inte ens de som bestämmer verkar ta det på allvar alternativt helt sakna verklighetsförankring då det handlar om idrottsrörelsen.

 

I Dagens Samhälle skriver alliansens idrottspolitiska företrädare, vilka ingått i en utvärderingsgrupp, en debattartikel om att de önskar införa en ökad statlig kontroll och insyn i det arbetet idrottsrörelsen gör. Vidare menar det att staten på ett bättre sätt måste kunna säkerställa att stödet till idrotten används på det sätt som riksdag och regering har beslutat om.

Sedan ger de prov på ett, som de ser det, antal icke-fungerande exempel.

Dubbelfel, om vi ska använda något från den vokabulär som ibland används i lagsporter.

Dan Persson, krönikör på Idrottens Affärer, bemöter dem i egen krönika (ni hittar hela via en länk längre ner i bloggen) med en från tennisen ytterligare hämtad term.

6–0, 6–0, 6–0.

 

Alliansen skriver att statens stöd till idrotten är stort.

Visst, två miljarder är en ansenlig peng.

Persson påpekar att idrotten, förutom värden som exempelvis bättre studieresultat, och minskad barnfetma, ökad folkhälsa, generar uppemot 35 miljarder tillbaka i skatter.

Att det är en affär man kan räkna hem tror jag alla förstår.

 

Alliansen skriver att de oroas över att flickor med utländsk bakgrund idrottar i mindre utsträckning än pojkar med utländsk bakgrund.

Det är givetvis något som ska tas på största allvar.

Persson påpekar att färre invandrande tjejer idrottar enbart beror på våra politiker, då de inte agerat trots att vi har ett par hundra tusen tjejer som inte får delta för sina fäder, bröder, farbröder. Att man i decennium från politiskt håll blundat för hedersförtryck.

Det är givetvis ett betydligt större problem och något som måste lösas först för att vi ska komma tillrätta med det andra.

 

Alliansen skriver att barnrättsperspektivet måste såväl tillämpas som efterlevas på ett tydligare sätt inom idrotten.

Givetvis. Som i alla andra sammanhang.

Persson påpekar retoriskt; ska man vara 10, 20 eller 50 procent bättre än offentliga verksamheter som skolan, kyrkan eller hemmen? Idrottsrörelsen är så stor att det är intellektuellt ohederligt att tro att man kan avvika från samhället som helhet. 

 

Alliansen skriver vidare.

Persson svarar med nya dödande smashar.

Game, set och match.

Här kan ni läsa hur Alliansen talespersoner ser på idrottsrörelsen: https://www.dagenssamhalle.se/debatt/statens-stod-till-idrotten-maste-styras-upp-17368

Här kan ni läsa hur Dan Persson ser på Alliansens talespersoner: http://www.idrottensaffarer.se/blogg/dan-persson/2017/06/konflikt-mellan-idrotten-och-allianspolitikerna.