Vem vill döma under dödshot?

2018-10-12 av: Hans Sahlin

Vi lever i ett samhällsklimat som blir allt råare och respektlösare.

Det ser vi prov på överallt.

Även i fotbollens inte alltid så goda värld.

Oktober, en fotbollsmånad då många matcher är avgörande. 

Blir det serieseger i år?

Ska laget lyckas hänga kvar?

Heta känslor. Nerver utanpå. 

Det gäller oavsett om man spelar i allsvenskan eller i de lägre divisionerna i vårt seriesystem.

Därmed inte sagt att det får gå hur långt som helst. De som är en förutsättning för att det ska genomföras 90 minuter ska naturligtvis inte behöva känna dödshot eller bli misshandlade för att någon anser att de vinkat åt fel håll, missat en offside eller en hörna.

Att föräldrar till barn kastar glåpord mot domarna på planen, inte sällan väldigt unga killar och tjejer, är så tragiskt och korkat att det knappt är värt att kommentera.

Än mer bekymrad blir jag efter två händelser i den lokala göteborgsfotbollen föregående helg.

Två matcher fick avbrytas. 

Inte på grund av väderlek eller akut magsjuka hos ena laget.

I det ena fallet var det en domare som av en spelare fick utstå verbala smädelser och hot om att familjen skulle märkas och som självklart blåste av tillställningen.

Efteråt konstaterade han i Göteborgs-Posten:Jag skulle inte bli förvånad om det inom fem år sker en brutal misshandel av en domare, kanske till och med så illa att någon kan bli dödad.”

På en annan plan utsattes en kollega för stryptag, karatesparkar och dödshot.

Även denne valde att träda fram i GP och sa ”Jag kommer inte att sluta döma, jag kommer verkligen inte att göra det. Jag vägrar sluta. Jag är ändå en talang och kommer fortsätta att satsa. Ändå finns tankarna där. Vad händer i nästa match? Vad händer nästa gång det händer något liknande?”

Det naturliga hade kanske varit att skaffa sig en annan och mer fridfull fritidsaktivitet istället för att utstå ovan beskrivna.

Det hade nog jag gjort.

Hade inte du?

Att uttrycka sitt missnöje mot domarna sker även på elitnivå, om än inte i lika grova lag.

Varje gång jag ser en match skänks en tanke till den där stackarn som står mellan de båda lagens burar, den som har den oerhört otacksamma uppgiften att vara fjärdedomare. Han eller hon som får ta emot allt missnöje som sker ute på plan, detta trots att de egentligen inte har med besluten att göra, utan är dedikerade huvuddomaren och dennes assisterande.

Ändå är det fjärdedomaren som får ta allt från två håll samtidigt, via etablerade personer i tränarkavajer som står rakt ut.

Det var naturligtvis inte bättre förr. Däremot ett mer avspänt klimat. På 70- och 80-talet fanns det exempelvis en skånsk profil, som många höll för den bästa fotbollsdomaren i vårt land.

Han hette Efon Ask och har efterlämnat många goda historier efter sig.

Som i samband med en bommad straffspark. 

Den misslyckade exekutören vände sig mot Efon och skrek: ”Såg du inte att målvakten gick för tidigt?, det gjorde alla andra här”.

Repliken kom blixtsnabbt: ”Varför slog du inte straffen i andra hörnet då?.”

Eller som då han dömde en match med Mjällby och deras tränare, förre spelaren, Sven-Bertil Andersson, skrek åt domaren att denne lika gärna kunde slänga pipan. Varpå Ask, inför en häpen tränare, skickade iväg det han blåste i så långt han kunde för att därefter ta upp reservpipan och döma vidare mot att Andersson skulle kontrollera sig fortsättningsvis.

I helgen som kommer väntar fler heta och avgörande kamper.

Såvitt jag förstår är det fortfarande spelarna som både ska göra och förhindra mål. Likaså att utan domare blir det ingen match överhuvudtaget.