Att ta tillbaka sin tro

2018-11-29 av: Hans Sahlin

Jag uppskattar personer som inte nöjer sig med fel svar, utan tar saker och ting vidare så att det blir rätt till slut.

Som återtar den goda tron.

Precis som en orolig mamma och föreningsmänniska i Uppsala gjorde.

Fick en uppmaning från en medarbetare på här Folkspel att läsa ett blogginlägg som en föreningsmamma (Hagunda IF, innebandy) i Uppsala publicerat och som fått stor uppmärksamhet, bred spridning och skapat en sund debatt.

Eva Ludvigsen tar upp en diskussion om hur vi ska behålla våra ungdomar i sitt idrottande. Att de tjejer och killar som bestämt sig för att bli riktigt bra, prova hur långt de kan komma är en sak. Men än viktigare ur ett hälsoperspektiv är givetvis att se till att alla andra fortsätter med en aktiv fritid.

De som håller på med en sport för att det är kul.

De som är där för att hänga med sina kompisar.

De som inte vill välja att specialisera sig i tidig ålder.

Eva skriver bland annat: Jag fostrar inte mina barn för att bli idrottsstjärnor. Jag fostrar mina barn med idrott så att de senare i livet automatiskt inkluderar rörelse i deras vardag.”

Eva berättar vidare att en för henne nyligen genomförd ledarutbildning i innebandy tog upp en pyramid som illustration för hur man blir en elitutövare, vilken föranledde följande retorik från en klok mor.

Och för dem som inte har det drivet och den ambitionen?

Är det Friskis & Svettis som gäller ju längre upp man kommer i tonåren?

Löpspåret?

Korpen?

Det kom inga bra svar från föreläsaren.

På oerhört viktiga frågor.

 

I min värld måste naturligtvis föreningslivet kunna erbjuda både och. 

För vad händer annars när allt fler i egen regi väljer att gå till sitt lokala gym?

Eller dra på sig träningskläder hemma och ger sig ut på en joggingtur?

Förstå mig korrekt.

Det är jättebra och hälsosamma aktiviteter, men går ut över det föreningsliv vi så gärna vill fortsätta ska vara unikt.

Inte bara för att alla ska ges möjlighet att spela fotboll, innebandy eller ishockey, hoppa höjd, träna karate eller vad det än är.

En förening erbjuder så mycket mer i form av ett sammanhang, solidaritet och en sund samlingspunkt.

 

Nu fick Evas funderingar stort genomslag via bland annat lokal media och en mängd positiva tillrop.

Exempelvis från Upplands Idrottsförbund och SISU, som meddelade: ”Vi vill se en idrott där vi skiftar fokus från resultat till prestation, där vi utvecklar talang hos alla istället för att leta talanger, där fler tränar alla motoriska rörelser och där vi erbjuder många olika sätt att träna och tävla.”

Uppsala Basket breddlag meddelade att de inte finns några krav på tränings– eller matchnärvaro överhuvudtaget och hockeyklubbarna Almtuna och Uppsala Young Hockey Club informerade om deras nya samarbete som går ut på att fler ska få prova på och hitta sin grej under nya sätt att träna och tävla.

Det avslutades sålunda med att en betydligt mindre orolig mamma och föreningsmänniska fick tillbaka tron och hoppet om ett föreningsliv för alla. 

Detta sedan denne vägrat att acceptera det motsatta.

Jag uppskattar sånt.