Vad är viktigast egentligen?

2018-05-09 av: Hans Sahlin

En av de stora utmaningarna i föreningslivet är att motverka det faktum att fler och fler väljer att sluta med sin idrott i allt för unga år.

Vetlandamodellen är en god metod.

En annan naturligtvis ett ökat vuxenengagemang.

Min tid som betraktande (jodå, hjälpte även till med mycket…) idrottsförälder är sedan en tid över. Därmed inte sagt att jag glömt hur det kunde vara. En del fick mycket uppmärksamhet, andra mindre. Några spelade jämnt, andra mer sporadiskt.

Inte sällan hänvisade den aktuella ledaren – som inför säsongen tydligt deklarerat, att man i unga år med fördel ska ägna sig åt olika aktiviteter – till träningsnärvaro i sina uttagningar.

Att Lisa valde judo en gång i veckan istället för fotboll spelade plötsligt ingen roll. Inte heller för Pelle, som ville kombinera sitt innebandyspel med konståkning.

Varför ledaren plötsligt gjorde tvärtemot de riktlinjer som tidigare framförts hade olika orsaker.

Det fanns – och finns – anhöriga som på fullt allvar hävdade att deras pojke eller flicka skulle spela mer eftersom hen hade/har full träningsnärvaro.

Det var – då som nu – en enkel väg att gå då det plötsligt var fem spelare ”för mycket” inför helgens efterlängtade match.

Konsekvensen blev – så även i dag – att Pelle och Lisa ledsnade på grund av de inte ville välja och till och med slutade med båda sina aktiviteter.

Vetlandamodellen kom till för att förhindra detta.

Genom ett samarbete och inte minst en samsyn inom föreningarna i Vetlanda ska den enskilda individen kunna prioritera idrott som har högsäsong och välja själv om det krockar. Detta utan att för den skull ”straffas” då det handlar om match eller tävling. Föreningarna ska för att förstärka de nya normer som gäller lägga upp ett gemensamt framtaget dokument på sina respektive hemsidor. Modellen kommer också att lyftas fram på exempelvis Idrottsskolan och ska gälla för såväl lag– som individuellt. Likaså ingår kontinuerlig uppföljning och utbildning.

Initiativet är värt en stor applåd.

Förhoppningsvis också något alla inblandade följer, inte bara säger.

Ni kan läsa mer om projektet här: www.laget.se/HvetlandaGIF/news/5300070/VETLANDAMODELLEN

 

Då vi är inne på hur vi ska kunna behålla kvar fler ungdomar längre i föreningslivet noterar jag att Socialdemokraterna i Göteborg kommer med ett förslag om en utökad satsning på idrotten. Bland annat vill de bidra med ett ekonomiskt stöd på 500 kronor i månaden till unga ledare (15-25 år). Kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson säger uppriktigt att det mer handlar om symbolik och om lyfta fram de som vill ta ett ansvar än att stå för en rimlig ersättning för ett viktigt uppdrag.

 

Tanken är givetvis vacker, men frågan är vilken effekt det kommer att få?

Det är absolut av största vikt att engagera fler och en yngre generation i det ledarskap ett väl fungerande föreningsliv kräver.

Min övertygelse är dock att det som historiskt gjort det svenska föreningslivet unikt, även fortsatt måste värna de ideella insatserna.

Vi måste få vuxna att engagera sig i högre grad.

Mamma, farmor och farbror, er hjälp behövs för att den lokala föreningen ska överleva.

 

I sammanhanget kan jag inte riktigt släppa tanken på det motsägelsefulla i att allt fler i vuxen ålder inser vikten av att röra på sig och att motionera. Det är till och med så att tävlingsinstinkten vaknar till liv på äldre dar.

Nya rekord jagas.

Utmaningarna blir större och fler.

Det är military fitness, triathlon och klassiker som genomföras även för män och kvinnor på andra sidan 50-strecket.

Göteborgsvarvet, som pingsthelgen avgörs för 39:e gången, lockade premiäråret 1 800 att springa 21 kilometer på Göteborgs gator och torg.

Hur många blir det i år? 50 000?

Att fler och fler i vuxen ålder tar hand om sig är givetvis fantastiskt och förlänger vår genomsnittliga livstidslängd med många år. Det besparar samhället enorma kostnader sett ur ett sjuk– och hälsoperspektiv.

Samtidigt hör jag alldeles för många ondgöra sig om föräldrar och närstående som efter skjuts av barn till aktivitet kör vidare till gymmet eller löparspåret för sitt eget välbefinnande. Detta istället för ett erbjuda sin hjälp och sitt engagemang till de allt färre ledare som bara får fler och fler uppgifter och som till slut inte orkar länge.

Det är lika illavarslande som att barn och ungdomar alltför tidigt lämnar föreningslivet och möjligen upphov till stunds eftertänksamhet.

Att förbättra sin tid på en halvmara med några minuter kanske inte riktigt matchar att våra barn– och ungdomar får försämrade möjligheter till en föreningsaktivitet med allt vad det innebär i form av fysisk– psykisk hälsa, kamratskap, integration och de goda värderingar som medföljer.

Vad och vilken generation är viktigast, egentligen?

 

God helg.