Lagsstiftning – eller ett större ansvar av skolan?

2019-11-27 av: Hans Sahlin

Uppenbarligen räcker inte alla varningsklockor, alla debattartiklar och all oro. Vår nästa generation har en allmän hälsa som blir allt sämre.

Kanske är en lagstiftning lösningen på ett samhällsproblem som växer otäckt snabbt. Eller är det så att skolan behöver ta ett ännu större ansvar.

 

Någonstans inbillade jag mig att det blivit bättre, att vi förstått att den fysiska hälsan hos våra barn och ungdomar totalt sett är under all kritik, att vi tagit ett stort samhällsproblem på allvar.

En färsk rapport från WHO (Världshälsoorganisationen) påvisar något helt annat. Svenska ungdomar är sämst i Norden då det handlar om motion.

Känn på den käftsmällen.

Åtta av tio rör inte på sig i den utsträckning som behövs och trenden pekar dessutom åt fel håll.

2001 var 83,6 procent fysiskt inaktiva. 18 år senare har den siffran ökat till 84,7 procent. Det vill säga, färre än en av fem, rör sig i den utsträckning som är hälsosam. WHO har gjort en världsomfattande studie i 146 länder och låtit 1,6 miljoner skolungdomar delta i undersökningen.

Noteras ska dessutom att det inte enbart handlar om idrottsaktiviteter, utan även enklare vardagsmotion, som att exempelvis gå från och till sin skola.

Rekommendationen är att barn– och ungdomar ska röra på sig måttligt eller intensivt minst en timme om dagen.

Där är vi långt ifrån.

 

Kanske ska vi anamma det kontroversiella förslag som Michail Tonkonogi, professor i medicinsk vetenskap med inriktning idrottsfysiologi, lyfter fram i en nyligen publicerad debattartikel i Svenska Dagbladet.

Han föreslår att det sker en lagstiftning om att barn måste röra på sig i högre grad och att föräldrar som bortser från detta ska anmälas till sociala myndigheter.

 

Tonkonogi gör jämförelsen mellan ett barns intellektuella och fysiska utvecklingsbehov, att båda sidor ska behandlas lika och skriver: ”I Sverige gäller skolplikt för alla. Om föräldrar inte skickar sina barn till skolan kliver sociala myndigheter in. Det är uppenbart att om man skulle förklara för sju, åtta- eller nioåringar att det vore önskvärt att de skulle gå i skolan istället för att leka fritt men att de inte är tvungna att gå dit så skulle många skolbänkar gapa tomma. Här anser man att det är befogat att gå emot barns uttryckliga vilja eftersom vuxna förstår att skolgången är central för barns intellektuella och sociala utveckling och därmed för deras möjligheter att bli välfungerande medborgare. Vad gäller barns och ungas fysiska utveckling så är synen snarare rakt motsatta.”

 

Det är i sammanhanget utan tvekanintressanta och relevanta synpunkter. Personligen skulle jag önska se skolan ta ett betydligt större ansvar. Dessutom vill jag hellre att vi pratar om obligatorisk närvaro än tvång och sociala myndigheters intrång.

Matematik eller gymnastik, för mig är det helt enkelt två ämnen och lektioner man ska närvara vid om inga särskilda skäl anges. På min skoltid var det ett intyg från sjuksyster som krävdes för att slippa jympan och visade det sig att man inte mådde bra, blev man hemskickad.

I dag tror jag mig veta att man kan stå över jympan med betydligt enklare argument och skäl än så.

 

Som jag tror alla vet är min respekt och beundran för föreningslivet den allra största. Samtidigt finns det en risk att den blivit överstrukturerad. Jag tror det är en stor anledning till att det vi kallar spontanidrott i alltför stor utsträckning försvunnit.

I det perspektivet är min önskan att skolan kliver in och tar på sig den rollen. Jag vet att många projekt ute i landets skolmiljö genomförs och att det finns eldsjälar som brinner för det här även i den dagliga miljön för barn– och ungdomar. Uppenbarligen – med tanke på rapporten ovan – räcker det inte.

I den nya timplanen (från och med höstterminen 2019) är antalet timmar i idrott och hälsa utökade och en elev på mellanstadiet har rätt till 180 timmar per läsår. Det ger ett snitt kring 1 timme/dag.

Det är som sagt det minimum som WHO rekommenderar. Då dessutom stillasittandet i övrigt ser helt annorlunda ut i dag jämfört med tidigare räcker det inte med 60 minuters daglig rörelse.

 

I timplanen noterar jag dessutom att antalet mattetimmar är dubbelt så många för en elev under sin grundskolegång. På mellanstadiet handlar det om 410 timmar att jämföra med de 180 timmar som numera gäller för idrott och hälsa.

Med all respekt för ett angeläget ämne och vad den kunskapen kan leda till i vuxenlivet kan jag inte se att det är mer än dubbelt så viktigt som ett aktivt leverne.

Inte om konsekvenserna blir fetma eller andra relaterade sjukdomar, allvarliga psykiska besvär och/eller ett allmänt sämre hälsotillstånd.

Kanske en obligatorisk daglig morgonpromenad mellan 07.45–08.30 innan det andra skolarbetet startar vore en början.

 

Vi måste oavsett fortsätta att oroa oss, skapa debatt och lyssna till alla varningsklockor.

Innan det är för sent.

 

Läs hela debattartikeln här