Har vi råd att vara utan en idrottsminister?

2019-03-07 av: Hans Sahlin

På vår sajt aretseldsjal.se lanserar förre justitieministern Thomas Bodström ett spännande förslag. Han skulle vilja se Stefan Holm som idrottsminister.

En värmländsk höjdhoppare – eller möjligen någon annan – den viktiga frågan är om vi verkligen har råd att vara utan en sådan post? 

I ett tidigare blogginlägg ställde jag, vilket fler gjort, frågan om varför vår statsminister Stefan Löfvén inte tog chansen att utse en idrotts– och hälsominister då han fick i uppdrag att bilda regering. Istället valde Löfvén att lägga det synnerligen viktiga uppdraget under kulturen.

I texten på Årets Eldsjäl intervjuas även Stefan Holm, som påtalar vikten av att skapa bättre förutsättningar för idrott och rörelse i vardagen sett ur ett folkhälsoperspektiv. Den olympiska mästaren, som inte ser sig själv som rätt person på posten, pekar givetvis på en angelägen sak. 

Det finns det naturligtvis andra och ännu allvarligare områden där idrotten och föreningslivet har en bärande och förebyggande roll sett ur ett samhällsperspektiv.

För den som, precis som jag, gått igenom en oerhört genomarbetad och mycket skrämmande reportageserie i Svenska Dagbladet, där man kartlagt det gängkrig som startade i en Stockholmsförort för några år sedan, blir det uppenbart att något måste göras.

Barndomsvänner som blev dödsfiender med ett stort antal liv till spillo

Ungdomar med hela livet framför sig.

Ett 20-tal pojkar har ingått i det kriminella nätverket. Tillsammans är de fällda för 330 brott.

Alla i dag i eller strax över tonåren eller strax över, det vill säga de med livet i behåll.

Sju av dem är döda.

Kartläggningen visar att en stor del av de inblandade varit föremål för omfattande insatser från socialtjänsten. Hälften varit omhändertagna enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). I regel har omhändertagandet skett då ynglingarna varit i 15-årsåldern. Det påpekas dessutom att stödet från föräldrar och familjer i många fall varit gott och stort.

Ovanstående räcker uppenbarligen inte.

Det är redan försent.

Istället ställer sig många av de personer som SvD pratat med frågan: hur ska 12-åringar i farozonen hanteras för att räddas?

Kanske behöver de till och med fångas upp ännu tidigare än så.

Kanske pratar vi om fem–, sexårsåldern.

Jag är övertygad om att det finns ett sunt föreningsliv även i den här delen av vår huvudstad.

Med ideella krafter.

Med eldsjälar.

Med människor som vill andra väl. 

Jag är dock lika säker på att de behövs mer resurser, fler ledare och vuxna förebilder. Det måste generellt sett också till ett ökat samarbete mellan föreningslivet och skolan, den åsikten har ni läst här tidigare och jag står för den alla dagar i veckan.

Inte minst med anledning av det jag läst i Svenska Dagbladet, men naturligtvis även i debatten kring att barn och ungdomar rör sig alldeles för lite.

Bara ovanstående vore ett heltidsuppdrag att ta tag i för en ansvarig minister. 

2018 släppte nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark, som i mer än 30 år forskat kring ekonomiska kostnader grundade i sociala problem, en omtalad forskningsrapport. Den påvisade bland annat att ett organiserat kriminellt gäng på 15 personer under en 20-årsperiod skapar samhällskostnader på över en halv miljard kronor.  

Har vårt land och vårt samhälle verkligen råd att vara utan en renodlad idrotts– och hälsominister?