Varför göra skillnad på flöjt och fotboll?

2019-03-22 av: Hans Sahlin

Vill du ge ditt barn bästa kvalitativa fritid – sätt dem i kommunal musikskola. Önskar de hellre spela innebandy eller basket – gilla läget.

Okej, en något överdriven och tillspetsad ingång på veckans blogg. Jag är för kultur och mångfald i alla former, inte minst inom den underbara musikens värld. Livet vore tveklöst fattigare utan sång och artisteri.

Faktum är dock att den krönika som publicerades i Göteborgs–Posten gav mig – och förhoppningsvis många fler – en tankeställare.

För er som inte läst Eric Hilmerssons text kommer här en kort sammanfattning. 

Krönikören ifråga refererar till utrikeshandelsministern Ann Linde, som på en konferens i USA stolt berättade om det svenska musikundret och delvis förklarade det med de musikskolor, innehållande kommunalt anställda lärare, som finns i vårt land.  

GP-Eric berättar vidare att han ställt frågor till såväl nuvarande ”idrotts– och hälsoministern” Amanda Lind och dennes företrädare. Annika Strandhäll om hur de ser på vårt föreningsliv och hur det skulle se ut om samhället började betala för det ideella arbete som utförs. Svaren har landat i ord som; ”Tron på det civila samhällets kraft och styrkan i det ideella engagemanget” och ”Med ett sådant steg dör något väldigt viktigt i själva grundtanken kring hur idrotten ska fungera och vad den ska bygga på”

Vackra ord.

Långt från verkligheten.

Hyggligt orättvist.

En av folkets företrädare hyllar kommunala resurser för en utvald fritidsverksamhet, två andra anser att en annan social och hälsoviktig del för barn– och ungdom får sköta sig själv efter bästa förmåga. 

I det sammanhanget är Hilmerssons frågor helt relevanta.

Varför får inte idrotten samma möjligheter med avlönade ledare och utbildare som den verksamhet en av våra styrande pekar på som en anledning till en framgångsrik och musikalisk exportvara?

Varför ska den största folkrörelse vi har samtidigt bygga på företrädesvis ideellt arbetande mammor och pappor?  

Jag håller med om att vi naturligtvis inte ska försämra möjligheterna för den som väljer musik som sin fritidsaktivitet, men vill också veta varför förbättrade (eller åtminstone likvärdiga) möjligheter för han eller hon som föredrar någon sport efter skolan eller på helgen inte har samma värde.

Jag undrar också vad det egentligen är för skillnad på om man vill spela flöjt eller fotboll som ung?

Blir man en bättre samhällsmedborgare av det ena framför det andra?

Det finns otroligt många eldsjälar, föreningshjältar, idealister, eller vilket epitet vi nu sätter på ideella människor som besparar samhället miljarder varje år. 

Men de blir inte fler.

De blir färre.

Vi måste vara medvetna om det.

På den nyligen genomförda Eldsjälsgalan fick jag från Ida Björstad frågan om hur jag skulle önska att de överskott på 177 miljoner och som vi genererade under 2018 skulle användas. 

Jag vet att en del redan bidrar till en integration i världsklass. Föreningslivet är helt överlägset då det handlar om att erbjuda ett sammanhang och kan visa upp en snabbare och effektivare väg in i vårt samhälle än någon annan aktör.

I övrigt skulle jag naturligtvis gärna se att de medel vi bidrar med skulle nyttjas till att utveckla den egna verksamheten, att erbjuda utbildning för en ännu bättre fritidsmiljö.

Tyvärr stannar det vid ett önsketänkande.

En majoritet av alla föreningar har i dag fullt upp med att hålla näsan ovanför vattenytan, att överleva dagen, helt enkelt. Att blicka framåt och utveckla en långsiktig plan för sin verksamhet hamnar ganska långt ner på agendan.

Hos många är det dessutom så illa ställt de inte överlever.

Det önskar varken du, jag, den kommunala musikskolan eller våra politiker.

Här kan ni läsa hela texten i GP