Varningssignaler att ta på största allvar

2019-05-22 av: Hans Sahlin

Spontant skulle jag säga att det är den mest aktiva åldersgruppen. Forskning påvisar dock att det är precis tvärtom. Det är utan tvekan en allvarlig utveckling och mycket oroväckande.

Årligen gör CIF (Centrum för idrottsforskning) en uppföljning av statens idrottsstöd. Rapporten skickas sedan till regeringen, som fick ta emot den häromveckan. Här kan du läsa hela rapporten från CIF

Förhoppningsvis fick den våra styrande att, om inte sätta morgonkaffet i vrångstrupen, ta den på allra största allvar. Den visade nämligen att nedgången i antalet träningstillfällen per person och år för barn i åldern 7–12 år 2012–2017 är följande:

Pojkar: tolv procent.
Flickor: fem procent.

Ser vi till kommun för kommun minskar föreningsidrottandet i 233 av landets 290 kommuner. Tappet är störst på landsbygden.

Vi pratar alltså om barn från sju år och uppåt.

Vi pratar om en ålder som ska vara början på en stimulerande fritid. Då det ska vara så kul med fotboll, simning, orientering eller vilka aktiviteter som lockar, att det skapar ett livslångt förhållande till rörelse, fysisk hälsa och ett aktivt liv.

Att träning blir en naturlig del av vardagen.

På köpet finns som bekant ett antal andra värden som inte går att räkna i kronor och ören. Jag tänker bland annat på att vara en del av ett sammanhang, att utveckla sin sociala kompetens, att få med sig sunda värderingar som respekt och lojalitet mot sina lagkompisar och ledare.

Om det som förmedlas hade handlat om ungdomar i 15-årsåldern och uppåt hade min oro inte varit lika stor. Även om det självklart är lika viktigt att motverka ett ökat stillasittande hos tonåringar vet vi att den åldern innebär nya och andra intressen och vägar i livet mot vuxen.

Men här är det som sagt en betydligt yngre kategori.

Att få fler sjuåringar att nyttja vårt föreningsliv och att de fortsätter över tonåren istället för att de blir allt färre måste stå högt på dagordningen hos alla inblandade i den unika folkrörelse vi har.

Att förlora den generationen vore förödande.     

I den rapport som CIF tagit fram pekas det också på ett annat problem att komma tillrätta med och som talar emot idrottsrörelsens egen värdegrund, om den verksamhet som ska finnas tillgänglig för alla.

Studien påvisar att inkomst, utbildningsnivå, kön och bostadsort spelar en avgörande roll för omfattningen av barn- och ungdomars föreningsidrottande.

30 procent av de som kom från hem med såväl lågt utbildningskapital som tuffa ekonomiska förhållande var medlemmar i en förening.

Motsvarande siffra för de med högt utbildnings– och ekonomiskt kapital var 80 procent.

Den kan vi förstås inte heller acceptera.

Två varningssignaler att ta på största allvar.