”Jag ser både för– och nackdelar”

2020-01-17 av: Hans Sahlin

Tog med stort intresse del av SVT:s inslag om att privata aktörer som erbjuder träning för barn växer rejält både till antalet och omsättningsmässigt.
Min omedelbara reflektion efteråt landade på både plus och minus.
Alla initiativ som främjar barns hälsa är positivt.
Vilka negativa konsekvenser får denna utveckling för föreningslivet?


I veckan har SVT presenterat ett reportage om privata företag som erbjuder barn i åldrarna 2–12 år träning inom idrotter som bland annat fotboll, gymnastik, parkour, cheerleading och tennis.
Beroende på val av sport kostar det mellan 1 000–6 000 kronor/termin. I avgiften ingår även ledare. Företagen som står bakom verksamheten blir fler till antalet och ökar dessutom sin omsättning kraftigt.
Att bredda möjligheterna att i riktigt unga år skaffa sig goda vardagsvanor i form av rörelse är alldeles utmärkt.
Sedan är det givetvis så att det redan här blir en klassfråga. Om vi lägger oss mellan ovannämnda summor så landar vi på 7 000/år.
Mycket pengar för många och redan här hamnar vi i en klassfråga som inte rakt igenom känns bra i magen. Även om min respekt för att varje förälder självklart ser till sig eget barns bästa i första hand.

 

En pappa som intervjuas berättar att han ser en stor fördel med att inte behöva hoppa in som tränare och att det är värt att köpa sig fri ifrån. Som en stor vän av föreningslivet är det en inställning jag inte kan stå bakom. Ett av de stora problemen för klubbarna runt om i landet är just bristen på ideella ledare och jag kan förstå att unga killar och tjejer med ambition att bli tränare/ledare i någon form gärna ser till att det även får betalt för sina insatser, vilket de aktuella företagen ovan utlovar. Det riskerar att utarma nästa generations ledare/eldsjälar.
Jag kan inte heller låta bli att det fundera på om detta är ytterligare en nedmontering av vårt samhälle och precis samma sak som vi sett inom exempelvis vård och välfärd?Sedan ska vi inte glömma att de tjänster som erbjuds vänder sig till barn från två år och uppåt och att de senare förhoppningsvis hamnar i sina lokala klubbar.
Kanske är det till och med så att föreningslivet kan ta upp kampen redan nu?
Är det möjligt att skapa aktiviteter även för de som är yngre än sex år?
Kan det till och med bli ytterligare en inkomstkälla för den lokala föreningen?
Då förstås på en nivå där alla kan delta.
Det där med klassfråga är nämligen svårt att släppa

 

Det finns för övrigt mer som ger belägg för att svensk idrott är på väg att bli en något för en del, inget för andra.
En annan konsekvens, förutom den viktigaste som handlar om försämrad folkhälsa, är att det minskar urvalet av potentiella idrottsprofiler som vi så gärna håller tummarna för när de är ute i världen och tävlar.
Ett nytt år är som bekant på plats. 2020 är dessutom oerhört spännande ur ett elitidrottsperspektiv för oss betraktare.
Efter pågående handbolls–EM för herrar väntar en rad stora mästerskap under året.
Vi är många som kommer att knyta våra tummar för svenska tjejer och killar i exempelvis kommande evenemang som:

Skidskytte–VM (12–23 februari).
Friidrott–VM inomhus (13–15 mars).
Fotbolls–EM i hela Europa, herrar (12 juni–12 juli).
Sommar–OS i Tokyo (25 juli–9 augusti).
Handbolls–EM, damer 3–20 december).

 

Samtidigt nås vi av rapporter som oroar inför framtiden och som garanterat gör att vi går miste om talanger som helt enkelt aldrig får möjlighet att utveckla sina färdigheter.

Centrum för idrottsforskning – en statlig organisation med uppdrag av regeringen att initiera, samordna, informera och stödja forskning inom idrott – påvisar i en studie att såväl utbildnings– som ekonomiskt kapital spelar en väldigt stor roll i deltagandet i föreningsidrotten.
Enkäten från 2018 är gjord med 1 000 pojkar mitt i nionde klass och säger att endast en knapp tredjedel (30 procent) i gruppen med lågt kapital ifråga om både utbildning och hushållsekonomi var medlemmar i en förening. Att jämföra med de som hade ett högt kapital avseende båda delarna låg på 80 procent.

 

Det är givetvis mycket illavarslande och siffror som våra styrande måste ta på största allvar.

Fysisk hälsa är något som alla barn– och ungdomar måste få tillgång till och som på sikt är miljardinvesteringar för vårt samhälle.
Ur det perspektivet finns det naturligtvis utrymme för både föreningsliv och privata aktörer.


Läs hela rapporten här.