Eldsjälarna som hjälpte Magnus till världstoppen
Han blev en av världens bästa tennisspelare. Och tackar föreningslivet, ett par vardagshjältar och familjen för sina framgångar. Klubben (Filipstads TK), två ideella eldsjälar och en engagerad pappa la grunden till bland annat tolv ATP-titlar.
På galakvällen med Årets Eldsjäl – Cirkus i Stockholm 16 mars – har vi den stora äran att ha med Magnus Norman som prisutdelare.
Under åren 1995–2003 vann värmlänningen Magnus Norman ett dussin titlar på proffstouren i tennis. Han var också rankad som tvåa i världen i juni 2000.
Frågan är om de många framgångarna varit möjliga utan en omgivning fylld av ideella krafter?
– Min pappa (Leif) blev engagerad i föreningen (FTK) på grund av/tack vare mig. Han hade ingen erfarenhet av tennis från början, utan var ledare inom bandyn, där jag också var aktiv. Men han lärde sig och blev tränare får både mig och andra ungdomar. Absolut en förebild för mig.
I föreningen fanns dessutom ett par äldre killar som höll en bra nivå. De stöttade och sparrade en ung pojk som ännu inte kommit in i tonåren.
– Johan Ejbertsson och Stefan Eriksson ställde upp otroligt mycket, och spelade med mig på kvällar och helger. De båda var väldigt viktiga för mig, att ha någon att träna med hela tiden. Jag minns även engagemanget i klubben. Ett veterangäng gjorde i ordning alla banorna, bland annat utebanorna tidigt på våren. Filipstad är kanske inte det första man tänker på då det handlar om tennis.
Den värmländska bruksorten är mer känd för sin bandy. Och kunde i unge herr Norman fått en landslagsman med klubba och boll på is i stället för en världsstjärna med strängat rack och en centercourt.
– Jag höll på med båda idrotterna tills jag var 14 år och det är faktiskt en ganska rolig historia varför jag valde tennisen före bandyn. Jag fick ett brev ifrån Svenska bandyförbundet där de frågade mig om jag ville åka och spela junior-VM borta i Sibirien. Samma dag fick jag ett brev från Svenska tennisförbundet som frågade om jag ville representera Sverige i junior–VM i Florida. Så det blev ju så där: ”Ska jag åka till Sibirien eller till Florida” (haha)..? Lite så var det även om jag tyckte att tennisen var roligare. Jag har alltid drivits av individuell idrott, så det hade förmodligen blivit tennisen ändå. Men det var en rolig grej. Sedan vann jag VM. Bäst i världen när jag var 14 år, då blev det ju mycket mer tennis än bandy av naturliga skäl, berättar Magnus.
Kanske spelade även de där eldsjälarna, farsan och ett par äldre grabbar, en viktig roll i valet.
Hur skulle du i dag definiera en eldsjäl?
– En som brinner för någonting och som inte ser det som sitt jobb, utan mer som sitt ”kall i livet”. Jag relaterar så klart väldigt mycket till coaching, något som är mer av en livsstil än ett jobb. Du måste vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året mer eller mindre – finnas där som ett bollplank. Det är ju träningar på kvällar, morgnar, lördagar och söndagar, du måste hela tiden finnas tillgänglig, och det är inte alltid det lättaste. Det är för mig definitionen av en eldsjäl, att alltid ställa upp och tycka det är väldigt roligt. Det finns ju tusentals sådana i Idrotts- och föreningssverige, och det är härligt att man lyfter fram det i dagens kommersiella värld. Att man betonar hur viktigt det är för svensk idrott och svenskt föreningsliv – det är fantastiskt och kul att få vara med.
För engagerad är Magnus. Inte minst genom ett projekt tillsammans med goda vännen och före detta elitspelaren i ishockey, Jörgen Jönsson.
Under 2021 drog de båda i gång ett idrottscenter i Arvika som handlar att få fler i rörelse.
– Vi pratade mycket om att vi ville göra någonting för ungdomar, hur viktigt det är med idrott och hälsa. Vi kände också ”tänk om man kunde hitta någonting där man jobbar lite över samhällsgränser” – där föddes idén. Sen har vi en gemensam vän i Arvika och började diskutera kring om vi inte borde gör något tillsammans, att skapa typ som en ungdomsgård fast där idrotten är fokus, och då kanske lite mindre idrotter som inte kräver så mycket kapital, som har lite lägre tröskel. Nu har vi klart vårt första center i Arvika, men vi vill gärna att det ska finnas på fler ställen. Vår vision, målet, är att all utrustning ska finnas på plats så man kan gå ner efter skolan, bara kunna låna grejer och köra, säger Magnus och fortsätter:
– Vi har även pratat om det ska finnas en typ av läxläsningsbuss, man rör på sig, läser sedan sina läxor, för att åter köra igen. Sen kanske mamma och pappa, mormor och morfar, kommer ner och också medverkar. Det ska finnas idrotter som man kan göra i alla åldrar och samhällsskikt, som inte kräver så mycket.
Vad håller du för det absolut roligaste med idrott och föreningsliv?
– Kamratskapet, alla vänner man har fått. Man märker att det är lättare att få nya vänner när man exempelvis flyttar till en ny stad eller kastar sig in i någon annan idrott. Den är något som gör det lätt att skapa och skaffa gemenskap.
Avslutningsvis ska vi berätta en historia från Magnus Normans fantastiska tenniskarriär.
2001 tilldelades han Fair Play-priset av Riksidrottsförbundet, anledningen var att Magnus i den fjärde omgången av den prestigefyllda Grand Slam-turneringen Australien Opens fjärde omgång korrigerade ett beslut som gav motståndaren såväl matchboll som seger.
En engagerad pappa, andra eldsjälar och en sund förening bidrog uppenbarligen till mer än att få fram en av världens bästa spelare.