"Under två år var jag helt borta från friidrotten, den stod mig upp i halsen"
Yannick Tregaro bestämde sig redan som 21-åring att avsluta sin egen friidrottskarriär för att istället utveckla andra. Man kan utan att överdriva konstatera att det varit en fantastisk resa med ett antal mästerskapsmedaljer och världsstjärnor. Häng med till klassiska Slottsskogsvallen i Göteborg för en spännande träff med en av världens mest framgångsrika friidrottscoacher.
Det är dags för nästa avsnitt i ”Erica möter”. Den här gången handlar det om en ledare och eldsjäl som Erica Johansson är mycket väl bekant med.
Inledningsvis vill jag uttrycka min lättnad över att den trafikolycka som Yannick Tregaro, tillsammans med Michaela Meijer och tränaren Gustaf Hultgren var inblandade i några dagar efter vårt möte, efter omständigheterna slutade förhållandevis väl. Krya alla tre.
Yannick Tregaro, denna gängliga yngling som hängde runt i Friidrottens Hus när jag själv precis hade kommit upp i eliten. Han kom och gick som om anläggningen hade svängdörrar. Alltid i släptåg med sin tränare, ibland med sällskap av ett äldre gäng hoppare och så lille Yannick, studsande på långmattan för hoppövningar.
Att han skulle komma att bli en professionell friidrottstränare på allra högsta nivå var det nog ingen som trodde då. Men livet tog en vändning lika fort som ett höjdhopp går från avstamp till landning och plötsligt, blott 21 år gammal, tog han ett beslut som varit mycket avgörande för svensk friidrott. Fortfarande unge Tregaro valde framför den egna aktiva karriären att bli tränare.
Men vem är han egentligen, göteborgaren som vigt sitt liv åt friidrottens mycket komplicerade teknikgrenar? Det var mitt uppdrag att ta reda på.
Talangen Tilde Johansson tränas av Tregaro
Vi möts en solig eftermiddag på klassisk mark, på vackra och anrika Slottsskogsvallen i Göteborg, arenan som är friidrott och som våren 2023 fyller 100 år.
Yannick har denna dag redan haft tio olika träningsgrupper igång och jag har sett på Instagram hur Tilde Johansson och Thobias Montler hoppat höga häckhopp under Tregaros övervakande och skarpa blick.
Det är full fart som vanligt runt Yannick. Han kommer fram till mig med sitt bredaste leende och kramar om mig (vaccinerad, såklart). När vi sätter oss ner och börjar prata så rinner orden ur munnen på honom.
Jag börjar med att försöka förstå varför Yannick är så framgångsrik och ständigt drar till sig de bästa vi har i landet. Det finns bara ett svar på den funderingen. Han är DET och DEN som varje förening, oavsett idrott, önskar och strävar efter.
Han är en coach som är dedikerad, som lever och tänker på sitt uppdrag dygnet runt.
Jag frågar hur många procent av honom som ”ägs” av de aktiva, får inget riktigt svar, utan istället en person som skruvar på sig och som kanske inte vill erkänna att det att det är så till 100 procent.
Du är ju idag en av landets, världens absolut främsta friidrottstränare som de bästa hela tiden söker sig till dig för att få hjälp. Hur ser du på det?
– Jag är ju en elittränare men har även gjort jobbet med ungdomar, vilka startat i 16-årsåldern och nått toppen. När jag får aktiva som är lite mer etablerade spelar det ingen roll om man är en Kajsa Bergqvist eller en Linus Thörnblad. De har en historia bakåt och jag måste hitta rätt och förfina såväl fysik som teknik och mentalitet. Trots att jag besitter mycket kunskap och erfarenhet är det mycket svårare att ta hand om talanger som kommer till mig med tidigare problem och nästan förväntar sig att jag ska fixa till det.
Vad är det viktigaste för dig i din tränarroll och hur är du som tränare?
– Absolut utveckling. Vad jag kan göra inom de tre grunderna – fysik, teknik och mentalitet – för att de aktiva ska utvecklas lite mer. Om man slutar utvecklas är det ju slut, över, förbi. Jag ser alltid till mina adepters förmåga att få ut sin maxkapacit. Jag förstod väldigt tidigt att jag hade en känsla för att bli tränare och ett öga för tekniska detaljer. Sånt kan i och för sig alla lära sig, det handlar om biomekanik säger Yannick som om det vore helt självklart för alla.
Det fanns ju en speciell person i denna träningsgrupp som du nu fick förvalta förtroende för, jag tänker på Christian Olsson.
– Stämmer. Vi hade en helt magisk period och ett av mina största ögonblick var när vi tog guld i Aten 2004. Det var en känsla som var sjukt häftig.
Hur har de sista tio åren i ditt liv varit?
– Jag hade upplevt så mycket framgångar med Christian, Kajsa och Emma Green och när allt det var över så gick det några år när allt bara rullade på. Under två år var jag helt borta från friidrotten, den stod mig upp i halsen. Det var mycket som hände, skilsmässa och affärsmässiga beslut som gick åt helvete. Men jag kände efter de skitåren att jag inte var klar med friidrotten.
För Yannick är det viktigt att ta ansvar
Yannick blickar ut över Slottsskogsvallen och utbrister: Det här är ju hela mitt liv, där jag växt upp, mitt hem.
– När jag startade om på nytt körde jag med en ungdomsgrupp samtidigt som mina tankar snuddade vid stora mästerskap och jag tänkte, det här kommer ta tid, att bygga upp något sådant igen. Det var som om mina funderingar blivit hörda. Strax därpå för ringde nämligen Thobias Montler, som haft en liten jobbig period. Han frågade om jag kunde träffa honom för att diskutera ett eventuellt samarbete. Jag åkte ner till Malmö och när vi träffades klickade det direkt. Vi båda var i ett bra läge för att börja samarbeta och på den vägen var det. Helt plötsligt var jag tillbaka på de stora arenorna och under de sista åren har flera etablerade namn tillkommit i gruppen, exempelvis längdhopparen Tilde Johansson och mångkamparen Fredrik Samuelsson.
Är det skillnad att träna tjejer respektive killar?
– Det spelar egentligen ingen roll. För mig är det viktigt att man tar ansvar för sin egen prestation och att man inser att man måste göra jobbet. Det handlar om en helhet man måste lära sig, inse att allt man gör spelar roll. Vilken människa vill du vara? Det är den mest komplexa delen att jobba med. Att lotsa in dem i en verklighet där målen blir av och inte bara till en dröm.
Skillnaden är att tjejer tänker mycket mer, ifrågasätter och funderar mycket på hur de uppfattas av andra. Killar kör mer bara på.
Samtalet glider in på sociala medier och hur det påverkar dagens idrottare.
– Många av de jag tränar har ett driv när det gäller uppmärksamhet och det slår tillbaka på deras prestationer. De förstår inte det själva men ibland ser jag att det läggs ut bilder och annat där man ska leva upp till något man kanske inte är, något som inte är äkta. Man har ett alterego på nätet och är sen sig själv i den verkliga världen. Det kan vara svårt att hålla isär vad som är vad men jag har också lärt mig hur jag måste hantera detta. Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag haft en helt annan uppfattning.
Om du vill hålla på med idrott och prestera i den verkliga världen så kan du inte låtsas på sociala medier att vara någon annan, det där måste gå hand i hand.
Jag sitter bredvid en vän sedan många år tillbaka. Då jag lyfter hans prestationer och säger att han är duktig och jäkligt bra på det han gör, då vänder han bort blicken och kryper ihop en aning, som den lilla pojken han var i minnenas allé på hoppmattan i Friidrottens Hus.
Om Yannicks alla adepter han tränat genom åren skulle hänga sina SM-guld och medaljer från de stora internationella mästerskapen skulle han inte längre kunna se sina fötter.
–Jag har svårt att ta till mig beröm. Jag viftar bort det och tänker att det är en massa saker som jag måste göra bättre.
Vad var det han sa nu igen? Om du inte når målet så är det inte ett mål, då är det bara en dröm…
Och Yannicks absoluta ambition mål är att fortsätta att ge av sig själv och sitt liv i syfte att fler ska få uppleva fina framgångar i minst 20 år till.
Det ser jag fram emot.