måndag 31 januari 2022

"Jag har funnit en tillvaro som känns meningsfull igen"

christian-olsson-erica-johansson-folkspel-819x478.jpg

Christian Olsson – den lilla yngling som hängde med mig när jag var som bäst i karriären. Killen som sov över i min lägenhet när jag hade släpat med honom ut på krogen.

Han som jag fick ta hand om som en lillebror ibland och som tyckte att jag hade en cool gul Audi A3 och blev imponerad när jag hade köpt en 37 tums ”tjock-TV” efter OS år 2000.

Trestegshopparen som året efter fick kliva upp på prispallen i VM i Edmonton och ta emot en silvermedalj.

Vad hände där?

Vi träffas i Kungsbacka, Christians nya hemstad, min gamla. Han glider in på cafeét i svart skjorta och en kamelhårsfärgad ytterrock, ser oförskämt stilig ut då jag själv vaknat med svullna ögon som inget smink i världen hjälper mot.

Åldern.

Vi slår oss ner vid ett bord och snart är det som om tiden stått still, snacket rullar på som det gjorde förr.

Jag har många frågor och för mig många luckor att fylla igen efter alla år som gått då vi inte haft nån kontakt.

Jag får reda på att vägen in till friidrotten orsakades av ett bråk i knattelaget i fotboll. Ett bråk som gör att Christian skruvar på sig än i dag när han tänker tillbaka på vad som hände.

– Jag kallade en i laget för ”rödtott” och sen var allt i gång. Jag släpade killen så han kom ner på marken och sen fortsatte bråket. Ingen ledare tog direkt tag i det och jag blev livrädd för att gå tillbaka till träningen igen. Då frågade Patrik Klüft – på den tiden Kristiansson – om jag ville följa med på friidrottsträning och jag tyckte det lät roligt. Jag hamnade först i en grupp där killarna var två till tre år äldre än jag men eftersom min pappa dragit med mig på sina långa löprundor så hade jag en kondition som konkurrerade ut de bästa, trots åldersskillnaden. Jag tyckte det var kul och fick naturligtvis mersmak.

christian-olsson-erica-johansson-mote-folkspel-819x478.jpg

Mellan 1996 och 1999 tränade Christian tillsammans med ett gäng hoppare under ledning av Viljo Nousiainen, samma tränare som gjorde Patrik Sjöberg till världsstjärna. När Viljo gick bort stod en hel grupp utan tränare. Då klev Yannick Tregaro fram och axlade rollen.

– Först tänkte jag att jag inte ville vara Yannicks försökskanin. Ska jag bli hans första misstag tills han lär sig till nästa? Vad hade han för erfarenhet som tränare?

Men vi lyckades tillsammans på något sätt att nå hela vägen fram. Det var klart att jag ifrågasatte träningen många gånger men facit blev ju så klart resultaten. Jag tror att jag, avsett tränare, hade blivit bra. Nu blev jag mer än bra och mycket tack vare min vinnarskalle i kombination med Yannicks ”tekniköga”.

Christian gjorde sin sista tävling för drygt tio år sedan. Som många gånger i en idrottskarriär var det till slut skadorna som satte stopp.

När jag tänker på Christian Olsson framträder en ikon, en stjärna som vunnit allt man kan vinna, som krönt karriären med ett OS-guld och ett världsrekord inomhus. Som bott i lyxiga Monte Carlo och tjänat en massa miljoner, som vunnit samtliga sex Golden League tävlingar 2004 och som fick dela på Golden League-jackpotten.

En man som borde leva ett gott liv, ägna sig åt flashiga fritidssysselsättningar såsom golf och padel.

Som tar fram alla sina guldmedaljer då och då för att putsa upp ytan. Så att de för alltid blänker och minner om en fantastisk karriär.

Verkligheten ser annorlunda ut.

– Då jag la spikskorna på hyllan stängde jag den boken helt och kvar fanns ett liv som jag överhuvudtaget inte visste någonting om. Jag fick rådet av före detta tennisspelaren Thomas Johansson att hoppa på allt som dök upp direkt efter min karriär var över. Så det gjorde jag. Jag började som säljare på IMG, ett bolag som sålde olika idrottsevenemang. På sikt blev det svårt då huvudkontoret låg i Stockholm och jag var stationerad i Göteborg med fru och barn.

– Under en period jobbade jag tillsammans med mitt gamla managementbolag och hjälpte elitaktiva med sponsoravtal och liknande. Men jag kände hela tiden att det var något som saknades i mitt liv och ju mer jag funderade desto djupare sjönk jag.

Till slut låg jag bara i soffan och kände mig frustrerad och arg. Från att ha varit driven och målmedveten kände jag bara en tomhet. Jag gick in i en depression där jag kunde bli arg för minsta sak.

– Jag borde ha tagit hjälp utifrån långt tidigare, ångrar att jag inte tänkte på livet efter karriären när jag var mitt i den. Man var ju så uppslukad av hela friidrottslivet så man tänkte ju inte utanför den bubblan.

Detta är ju ett ämne som har diskuterats i många år men det verkar ändå inte ha blivit speciellt mycket annorlunda. Idag mår jag mycket bättre och har funnit en tillvaro som känns meningsfull igen. Jag har satt mig i skolbänken och pluggar på IHM Business School och ser fram emot vårens praktikplats på Volvo Cars. I dag känner jag mig trygg i min tillvaro och i mitt förhållande till mina två älskade barn. Jag ser fram emot utmaningarna som väntar och jag känner idag att jag har ett helt annat lugn.

christian-olsson-samtal-erica-johansson-folkspel-819x478.jpg

Hur ser du på svensk friidrotts framtid?

– Det ser oerhört lovande ut med alla framgångar vi haft sista åren. Att det sedan finns en återväxt bland juniorerna kan vi nog tacka tidigare aktiva för. Vi ska tacka gudarna för att Armand Duplantis har valt att tävla för Sverige. Frukten av det kommer visa sig om ett decennium.

Då Christian var som bäst var det några av dagens stjärnor som valde friidrotten och i dag skördar deras val medaljer. För visst är det så att stjärnor föder stjärnor och framgång föder framgång.

Men om Olsson får välja mellan att titta på en VM-final i tresteg eller coacha barn från sin träningsgrupp är valet självklart.

– Det finns ingenting som är så genuint och roligt som glädjen när ungarna lyckas, att dessutom se på när min son Elliot gör det, den känslan är obeskrivlig.

Den där lilla ynglingen har blivit en mogen man. Som tar ansvar för sig själv och andra framför att bli omhändertagen av en ”storasyster”.

Frågan om vad som hände där är i mina ögon besvarad.

 

Läs gärna andra artiklar ur artikelserien "Erica möter" här.