fredag 06 augusti 2021

”Eldsjälarna fanns ju där, det var dem man såg upp till”

Om jag hade haft den ädlaste av medaljer och valörer från gigantiska sommarspel som arrangeras vart fjärde år hade jag vetat dygnets alla 24 timmar exakt var någonstans jag hade det. Frågar du Susanne Gunnarsson så kan det ligga var som helst. I i en byrålåda, i en träningsväska eller i bilen.

erica-moter-susanna-gunnarsson-folkspel-2-819x478.jpg

Det är dags för tredje avsnittet i ”Erica möter”.  Det har gått 25 år sedan Susanne tillsammans med Agneta Andersson lyckades med bragden, inför ögonen på bland annat kungaparet, paddla hem guldet i Atlanta.

Inför och efter det klassiska loppet fylldes tidningarna med tester och rubrikerna var långt ifrån positiva. Två rivaler som hatade varandra, två vinnarskallar som tillsammans bestämt sig för ett gemensamt mål och lyckats.

Det finns många frågor jag aldrig har ställt till Susanne. Här tänker jag ta reda på sådant vi aldrig tidigare pratat om, trots att vi känt varandra lika länge som hon haft sitt guld från 1996.

Hur startade allt och varför blev det just kanot som lockade?

– Jag är uppvuxen i Katrineholm och min första kontakt med föreningslivet var i Katrineholms Kanotklubb. En av de största i sporten, Gert Fredriksson, var i skolan och pratade om sin karriär som kanotist. Jag och mina tuffa kompisar satt längst bak och lyssnade. Det var något som fångade mitt intresse och det dröjde inte länge förrän jag började hänga nere på kanotklubben. Vi var fem personer som provade att paddla i en kanotskola den sommaren jag var 11 år.

– Tränarna som tog hand om oss hette Ann-Sofie Lundström och Stefan Gustafsson. De lärde oss tidigt att man var tvungen att träna för att bli någonting. Under min första paddling fastnade jag i vassen och bara satt och skrek men vägrade att ge upp, det var då mina tränare förstod att jag var en envis liten rödhårig tjej med fräknar.

Vad var det som avgjorde att du fortsatte, inte gav upp?

– Det var helt klart gemenskapen och att känna tillhörigheten. När sommaren och kanotskolan var över ville jag bara fortsätta. Vintern kom och vi tränade varje helg. Efter träningarna gick alla i klubben och fikade på Domus, det var en sådan gemenskap över åldrarna, vi var allt från nio år upp till 40.

En annan sak som jag också älskade var att vi körde mycket simträning på vintrarna. Paddling och simning går hand i hand, det är samma muskelgrupper som jobbar. Jag har så länge jag kan minnas alltid älskat vatten och jag kunde kanske lika gärna blivit simmare

Minns du hur du under dina ungdomsår såg på framtiden?

– Jag vet att jag som ung hade stora drömmar, jag drömde jag om att få vara med på de största mästerskapen och det blev ett tydligt mål. Jag minns när jag var på väg till min första tävling som tolvåring. I bilen dit så satt jag och funderade på hur man skulle tacka på prispallen… Jag kom sist.

Hur mycket har dina föräldrar stöttat och engagerat sig i din idrott?

– De har aldrig lagt sig i utan funnits där och stöttat, varit de där engagerade föreningsföräldrarna som bakar bullar och skjutsar till tävlingar.

Du lämnade det trygga i Katrineholm för att satsa vidare, vilket var det avgörande beslutet?

– Jag höll på med både badminton och kanot. Jag frågade min badmintontränare vilken sport han tyckte jag skulle satsa på. Han svarade kanot och då sökte jag mig till kanotgymnasiet i Sollentuna. Jag flyttade dit när jag var 16 och de äldre kanotisterna på skolan fungerade som mentorer och uppfostrade oss yngre i många olika delar. Det är en tid jag aldrig kommer glömma för den gjorde verkligen avtryck och formade mig. Gemenskap och träning var det som genomsyrade gymnasietiden. Allt var lustfyllt och träningen var en självklar rolig del av skolan.

Hur mycket har din har förening betytt för dig?

– Allt, verkligen allt. Det var ju vår fritidsgård i stället för att springa på stan.

"Ibland måste jag påminna mig själv att jag faktiskt har gjort något stort."

Susanne Gunnarsson

Vi samtalar om personerna som betytt mycket och Susanne lyfter fram eldsjälar i Katrineholms Kanotklubb. Personer som hon såg upp till, som fostrade henne och hjälpte med nycklarna till framgång.

Båda hennes tränare, Ann-Sofie Lundberg och Stefan Gustafsson, som själva hade meriter som kanotister. Susanne berättar att Stefan, han var den eviga tvåan, ”Jaså ,han också?, säger jag och då skrattar Susanne.

För det var ju faktiskt så att hon under första delen av sin långa karriär var den eviga tvåan, hon hade fått höra att hon aldrig kunde bli bäst, vilket även blev hennes egna sanning. Men Susanne gjorde en livsomvändning och bestämde sig för att göra jobbet som krävdes för att bli bäst.
Imponerande 17 medaljer från VM och det spel som en gång skapades i Grekland har det blivit.

erica-moter-susanna-gunnarsson-folkspel-819x478.jpg

Kommer du ihåg tiden som följde direkt efter bragden 1996?

– Tre veckor efter guldet väntade VM i kanot-maraton. Mentalt var jag helt slut, men jag gav mig sjutton på att köra trots allt.  En ny ung brittisk tjej var favorit till guldet, vilket triggade mig rejält. Jag ville visa att gammal är äldst helt enkelt. Jag lyckades med det omöjliga, jag tog hem guldet.

Tänker du ofta ögonblicket för 25 år sedan, utanför Atlanta?

– Nej egentligen inte, men ibland måste jag påminna mig själv om att jag faktiskt har gjort något stort. När jag knegar på jobbet, när jag som tränare sitter i motorbåten och regnet piskar, då kan jag tänka på det.

Hur ser ditt liv ut idag, går du runt på gatorna här i Malmö och glider runt som en mästare?

– Nej verkligen inte. Jag jobbar som behandlingspedagog på ett ungdomshem för killar som fått ett bestämt straff. Där har jag varit nu i sex år och jag tycker att det är ett viktigt arbete. Min styrka är att jag är en god lyssnare och att jag håller mig lugn vid samtal. Jag försöker få grabbarna att förstå att det går om man bara vill, att inte ge upp. Men det är en utmaning.

– På fritiden är jag tränare för tre aktiva här i Malmö. Alla mina adepter har möjlighet att ta sig långt, vilket jag verkligen ser fram emot. Ibland brukar jag tänka att vara privattränare inte alltid är rättvist. Jag gör jobbet här hemma i pissvädret och sen blir de aktiva bra, de hamnar i landslaget, drar till Florida och tränar. Själv sitter jag kvar i min motorbåt med frusna händer…

Hon säger det med glimten i ögat. Men sanningen är att det inte finns någon ekonomisk möjlighet att vara klubbtränare fullt ut.

 Vad är det som gör dig till en framgångsrik tränare?

– Jag har erfarenhet som inte många besitter, mentalt stark, teknik och känsla när man paddlar, vilket gör att jag älskar mitt jobb som tränare.

Jag vill ge mina adepter rätt förutsättningar, sedan är det upp till dem hur de väljer att förvalta det.

Jag är också duktig på att se när de behöver vila och ta det lugnt, något jag önskar att jag själv hade haft någon som såg hos mig.

Du har ju sagt att ditt sista stora mästerskap som tränare skulle varit i Rio 2016 men likt förbannat så är du kvar?

– Det är så vansinnigt roligt, att få följa deras utveckling. Jag utvecklas också som tränare.

 Men hur var det nu med det där guldet som helt plötsligt försvann?

– Det var under en inspelning med SVT där jag och Agneta Andersson skulle gästa ett program om våra framgångar. Jag hade med mig guldet i en låda och var väl förberedd.

Yvette Hermundstad (programledare) bad mig att berätta min historia. Jag tog fram asken med guldmedaljen och öppnade. Den var helt tom, jag blev så förvånad. Medaljen var inte där. Jag ville bara bryta inspelningen och sätta mig i bilen och sträckköra till Malmö för att vända upp och ner på hela lägenheten.

Om hon hittade det? Jodå, både det och Svenska Dagbladets bragdguld låg i en byrålåda bland mössor, vantar och annat krimskrams.

Det är precis sådan hon är, Susanne Gunnarsson. Lite lagom tankspridd, en varm person som alltid ställer upp för alla och som skulle ge bort sin sista krona till någon som behövde den bättre. Bara för att kunna göra skillnad och att världen kanske blev lite bättre.

Vill du bli inspirerad av berättelser och historier från föreningslivet, läs mer här.