”Mina absoluta eldsjälar är föräldrarna”

måndag 28 februari 2022

            erica-johansson-moter-truls-moregardhfolkspel-819x478.jpg                            

– Köp med dig en tårta!

Jag får instruktioner av min uppdragsgivare precis innan jag sätter mig i bilen och lämnar mitt hem i Landvetter. Svänger in mot det lokala stenugnsbageriet och eftersom det är Alla Hjärtans dag så finns det endast rosa marsipantårtor formade som ett hjärta.

Det får väl gå, tänker jag. Jag åker inte till Eslöv för att lämna över en tårta på grund av en silvermedalj från bordtennis-VM i november, utan för att denna unga kille fyller 20 år någon dag efter vår intervju.

 Erkännas ska att jag aldrig såg den VM-finalen i Houston. Däremot tittade jag då Truls Möregårdh nyligen gästade Carina Bergfelt i dennes talk-showsoffa.

Det jag slogs av var en självsäker idrottare med en självdistans, nära till skratt och en ung man som har nått vettigt att säga.

Han pratade om Eslöv och om hur stort det var att flytta dit som tolvåring. Rena rama storstaden jämfört med lilla Hovmantorp i Småland…

Jag som brukar röra mig i större städer än så tänker att det inte kan vara svårt att hitta det stora välkända cafeét mitt i stan.

Kör rätt på det, parkerar, tar tårtkartongen under armen och styr stegen mot det stora torget i hjärtat av Eslöv.

Och där sitter han vid ett bord och ler sitt bredaste leende när jag räcker över tårtan.

Jag känner att vi bondar direkt och ju mer Truls berättar desto mer känner jag igen mig själv i min egen idrottskarriär som ung. Man blir stjärna över en natt och helt plötsligt kan man inte längre smyga, gömma sig eller för den delen slå ur underläge. Men vad gör väl det när man har självförtroendet som kan fälla vilken motståndare som helst?

Med tanke på att galakväll med Årets Eldsjäl närmar sig – 16 mars på Cirkus i Stockholm – känns det givet att prata föreningsliv och ideella vardagshjältar. Truls kommer från en idrottsfamilj och hans pappa startade en gång i tiden en bordtennisklubb i Alvesta. Trots fotboll och tennisintresse var det ändå pingisen som han fastande för mest. Däremot var Truls fem år äldre storebror, Malte, den stora stjärnan i familjen. Lille Truls fick åka med på alla turneringar och matcher som då engagerade hela familjen. Hemma fanns naturligtvis ett minipingisbord där syskonen övade på sina skills.

truls-moregardh-folkspel-819x478.jpg

När visste du att du hade en talang utöver det vanliga för bordtennis?

– Då jag var både tio och elva år gammal vann jag det inofficiella europamästerskapet och kände jag att jag var väldigt bra, hade feeling för sporten. Jag älskade att träna pingis och det var också i den åldern jag släppte de andra sporterna, säger Truls och fortsätter:

– Pingisen blir som en lagsport för mig även om det är en individuell sport. Det finns så många med på ens väg till framgång så när man vinner är ändå känslan att man delar framgången med många. Mina absoluta eldsjälar är mina föräldrar. Båda har alltid varit med på alla matcher och älskar att resa världen över för att följa mig på plats. Jag hade aldrig kommit dit jag är utan deras support.

Däremot fanns de inte på plats då deras son sensationellt tog sig hela vägen till VM-final.

– Då jag åkte till Houston och höstens världsmästerskap var jag rankad 77:a internationellt. Ingen förväntade sig att jag skulle gå så långt som jag gjorde, inte mina föräldrar heller som då valde att stanna hemma. Mycket på grund av pandemin och svårigheterna att resa. Då jag ringde och berättade att jag gått till åttondelsfinal började de leta biljetter och ville så gärna komma över, men det var omöjligt att lösa med så kort varsel. Det var väldigt tråkigt, men vem hade kunnat förutspå att jag skulle spela en VM final?

Inte ens huvudpersonen själv.

– Skulle vara där tre dagar innan turneringen började och hade inga förväntningar på mig överhuvudtaget. Jag var i en bubbla och tror att det var bra att vara så långt hemifrån när jag fick mitt stora internationella genombrott.

Som förhoppningsvis ska följas av fler.

– Jag har ett stort självförtroende när det kommer till pingis. Vet vad jag kan och känner att jag kan vinna även mot de bästa i världen. Nästa gång jag kommer till ett mästerskap är siktet redan inställt på en medalj. Att ha Jörgen Persson som förbundskapten fungerar väldigt bra och gör att jag känner mig trygg och framför allt kan jag ha någon att värma upp med, haha…

Stellan Bengtsson ­ som 1971 var första svensk att vinna ett individuellt VM–guld –var på plats som svensk ledare under Truls frammarsch och gjorde stort intryck.

– Stellan var ett otroligt stöd för mig. Han hade full koll på mig och visste till 100 procent hur jag skulle spela mina matcher. Man märkte att han visste vad han pratade om och det var helt fantastiskt att få ta del av alla hans historier och jag förstod verkligen hur bra han var en gång i tiden. Vi har haft en fortsatt kontakt efter VM och han har tillsammans med Malte, min bror och numera också tränare, om hur jag ska kunna bli ännu bättre.

Hur är det att ha sin bror som coach?

– Det kan bli en hel del tjafs när båda vill ha rätt. När jag gör ett misstag i träningen och han kommenterar det så vill jag inte gärna att han ska ha rätt för att jag gjort något fel. Men överlag är det grymt, vi känner varandra så väl och kan vara väldigt öppna i våra känslor samtidigt som vi har en ömsesidig respekt. Från början var Malte stjärnan i familjen och första gången jag slog honom var jag 13 år. Det var ingen bra stämning på middagen hemma den kvällen…

Cirkeln av vårt möte sluts vid en den klassiska frågan till en junior som nyss slagit igenom och börjar bli igenkänd på gatorna. En fråga som jag själv avskydde i den åldern, men som i dag känns relevant att ställa.

Får du försaka mycket av ett ”normalt liv ” jämfört med dina jämnåriga kamrater?

– Minnen, resor och vänner över hela världen, allt man fått uppleva för att man är bra i en sport, vad kan gå upp mot det?Om jag saknar ett vanligt Svenssonliv? Nä, skulle inte tro det.

Erica Johansson möter Truls Moregardh.

Framför mig sitter en kille med ett par dagar kvar i tonåren och i början av sin karriär. Mitt råd till honom är att njuta och ta tillvara på alla härliga möten, hoppa på de olika tåg som går och fortsätta behålla sin ödmjukhet.

Att lämna över en tårta i form av ett hjärta känns nu helrätt med tanke på hur hjärtlig denna idrottsman är.

 

Snart närmar sig Årets Eldsjäls gala, som lyfter ideella ledare inom föreninsglivet. Läs mer om galan här.