torsdag 21 januari 2021

Duplantis är nummer 1

Att inte kunna följa vår älskade idrott live har tyvärr blivit vardag. Däremot går faktiskt det att njuta av våra stjärnor och profiler ändå. Tack för det, Duplantis, Karlsson, Zlatan och lillgrabbens BB-granne.

Är under normala omständigheter en hyggligt frekvent besökare i Scandinavium då Frölunda spelar elitseriehockey.
Det går av förklarliga skäl inte för tillfället.
Jag och väldigt många andra får hålla tillgodo utan den underbara känslan av att vara på plats.
Jag och alla andra måste – och ska – förhålla oss till de ständigt upprepade orden; håll i, håll ut.
Dessutom går det ju faktiskt ändå att ta del av elitidrott, fantastiska prestationer, stor beundran och goda nyheter i sammanhanget.
Bara den här senaste veckan finns det mycket som värmt mitt idrottshjärta. Det gäller såväl internationell nivå som en stolthet över ett par herrar från hemstaden.

Om vi tittar ut i den stora världen kan vi konstatera att Armando Duplantis är nummer 1 på olika vis. Naturligtvis för sina rekordhopp såväl under tak (6,18) som i utomhusmiljö (6,15). Dessutom med en oerhört ödmjuk framtoning som kanske inte direkt är det som karaktäriserar befolkningen i ena landet där ”Mondos” har sitt ursprung.
Har hört en och annan störa sig på ett par saker hos ynglingen som växt upp i USA med amerikansk pappa och svensk mamma. Dels att han aldrig pratar svenska och dessutom den kulturella avsaknaden av vårt unika föreningsliv. Vill härmed påpeka att. pojken under Idrottsgalan drog iväg FYRA tacktal på sitt blågula modersmål – och att han skänkte prissumman för ”Årets manliga idrottare”, 50 000 kronor, till ungdomsverksamheten i den lilla friidrottsklubben IK Stål i Avesta, en förening där stora delar av familjen har sina rötter.
Frågor på det?
Det kommer att bli häftigt att följa ”Mondo” framöver. 

Det gäller även två vintersportare på den kvinnliga sidan. Jag tänker på Frida Karlsson och Linn Svahn.
Där finns det utan överdrift vinnarskallar och pannben.
Vet inte hur många av er som kollar TV 4:s lekfulla (nåja) kamp mellan svenska och norska skidprofiler. Uppmanar dock att titta på de båda inledande avsnitten där Karlsson kör jägarvila i över en halvtimme och tar sig typ 1500 trappsteg upp i bergen med ett stort antal kilo på axlarna.
Det gör ni inte om.
Kan Frida bara låta bli att utmana skidvärldens hotellrum blir hon svårslagen framöver.
Samma gäller sprintspecialisten Svahn, som vid motgång blir kolsvart i blicken och som inte visar någon pardon mot varken sina stavar eller egna mobiltelefoner.
Där finns en vilja att vara först över mållinjen som kommer att ge mycket guld och glitter.
Noterbart är att trion Duplantis, Karlsson och Svahn alla är födda år 1999 och då 21 sägs vara ostraffbart ser jag verkligen fram emot skid–VM (avgörs i tyska Obersdorf) i slutet av februari och de olympiska spelen i Japan till sommaren.

Att sedan en svensk fotbollspelare i Italien är mer än dubbelt så gammal som ovanstående trio är självklart inget någon av oss kan begripa.
Till hösten fyller Zlatan Ibrahimovic 40 år.
Det är en ålder som ska innebära att livslängden som fotbollsspelare på allra högsta nivå sedan länge är över.
Om man heter något annat, alltså.
Erkännas ska att inte alla de utspel den långe skåningen stått för fått min uppskattning.
Däremot på planen…
Mamma Mia.
Siffror brukar tala ett tydligt språk. Så även i det här fallet.
Tolv ligamål på åtta matcher och i skrivande stund en andraplats bakom ”36-årige junioren” Cristiano Ronaldo, som haft nästan dubbla antalet matcher på sig för sina 15 fullträffar.
Hört en och annan antydning om att tempot i Serie A är perfekt för en till åren kommen superstar och att det defensiva arbetet i Milan överlåts åt andra.
Snälla ni, kom in i matchen.

Om jag avslutningsvis ska bli lite lokalpatriotisk måste två Trollhättesöner få lite utrymme så här inför sista helgen i januari.
Jag börjar med en kille som plötsligt blivit ett av våra största medaljhopp inför de olympiska vinterspel som givetvis ska kunna genomföras i Peking 2022. Han heter Nils van der Poel, är skrinnare och en ung man jag såg första gången på BB i april 1996 då även min son Oskar föddes.
Efter ett tävlingsuppehåll på två år (!), då det bara var träning som gällde, blev det inför den här säsongen comeback på skridskovalen.
Med tider på långdistans (10 000 meter) ingen annan svensk och endast sex utländska åkare genom tiderna matchat, lär han för oss trollhättebor bli extra spännande att följa.
Det gäller för övrigt ett fotbollslag i blått och vitt från Göteborg.
Håkan Mild från min stad är tillbaka i föreningen i en huvudroll – det kan helt enkelt inte bli bättre.
Efter en riktigt dyster period kommer det att vända för IFK.
Precis som då det handlar om det där andra eländet.
Som tack och lov dock inte rår på riktigt allt.