Gunnar Larsson – en av de största

onsdag 06 maj 2020

Det virus som drabbat oss skördar dagliga offer. Trots heroiska insatser av vår sjukvårdspersonal. Vi alla sörjer självklart varje enskild individ. Sedan känns det extra sorgsamt i bröst och hjärta med den/de vi har en relation till.

 

Tidigare i veckan kom besked om att en av de största idrottsledarna genom tiderna lämnat oss efter att ha drabbats av det virus som lamslår hela världen.
Gunnar Larsson, som nyligen firat sin 80-årsdag, gick bort.
Jag kände honom inte personligen, men hade vid några tillfällen den stora förmånen att träffa en ledare långt utöver det vanliga och fascinerades av dennes karisma och kunskap.
Dessutom stod han för så mycket som vi på Folkspel vill förknippas med och verka för.
Föreningslivet.
Eldsjälarna.
De som ser så mycket längre än till sig själva.
I en del kretsar kallades han för Fader Gunnar.
Det berodde dels på att han med auktoritet och övertygelse drev igenom sina beslut, men framförallt för att han höll hela sin fasta hand över sitt älskade Blåvitt.
I med– och motgång. 
Även om det förstnämnda kraftigt präglade den 20 år långa perioden som ytterst ansvarig.
Under den period Gunnar var ordförande i IFK Göteborg tog klubben två Uefacuptitlar, vann tio SM-guld och tog sig till gruppspel i Champions League hela fyra gånger.
Det är framgångar som inte hänt tidigare och som knappast kommer att inträffa igen.

 

Efter att 2001 lämnat den blåvita styrelseklubban verkade Gunnar även som ordförande i Riksidrottsförbundet fram till 2005, ett uppdrag som ytterligare förstärker vilken tilltro och respekt det fanns för vår största och viktigaste folkrörelse.
Noterar i en del media att Gunnar Larsson omnämns som en av de främsta idrottsledarna i Göteborg genom tiderna. Enligt min mening är det ett alldeles för blygsamt epitet.
I hela vårt idrottsland, är min bestämda uppfattning.
Vila i frid.

 

I mitt förra blogginlägg kunde möjligen några känna igen sig i min beskrivning som betraktare av ett djupt saknat idrottsliv. Låt vara att SvT:s reprisering av fotbolls–VM 1994 varit magisk och nästan gett känslan av att vara på riktigt även 26 år senare.
Nu finns det dock andra sporter som i tuffa tider tagit allt större plats, upplevt en renässans eller gjort comeback.
Tänker på det explosionsartade fenomen som heter padel och som fyller anläggningar runt om i hela landet, vilka bara blir fler och fler till antalet. Jag har inte provat själv ännu, men förstår på andra att det utvecklar ett beroende och måste helt enkelt komma igång att spela.
För er som får en stund över och vill lindra er abstinens av toppidrott rekommenderas Youtube och där njuta av Juan Lebron, Paquito Navarro, Marta Marrero och Alejandra Salazar Bengoechea.
En mycket vacker dag ska även jag kunna rusa ur buren och rädda bollen precis som dem…

 

Vet att Jonas Björkman, den tidigare dubbelspecialisten i tennis, liknat hypen kring padel vid den sanslösa utveckling som golfen upplevde på framförallt på 80-talet. Då social distansering, frisk luft och fysisk hälsa nu gäller är golfen åter en perfekt motionsform, vilket lockar fler än på många år.
Vill även slå ett slag för det grovt underskattade frisbeegolfen, som jag i ärlighetens namn trodde tillhörde det förflutna.
Gott om plats i vår natur ger lämpligt avstånd till motspelare. Varje ökning på stegräknaren är av godo för folkhälsan. Dessutom under ett par timmar något annat att fundera på än vårt överlägset största samtalsämne i dessa dagar.