Eldsjäl – det är något väldigt fint över det
Det var den 15:e i ordningen. Lika varm, lika självklar, lika viktig. Jag talar förstås om galan då vi hyllar våra vardagshjältar. Utan dem inget föreningsliv, så är det bara. Det är något väldigt fint med att vara en eldsjäl.
Det var i vanlig ordning en kväll fylld av gott. En afton av beundran för våra tävlande eldsjälar, en unison hyllning till alla andra vardagshjältar som gör vårt föreningsliv möjligt.
Årets Eldsjäls Galakväll är på riktigt, så äkta och något vi på Folkspel är enormt stolta över att kunna genomföra en gång om året. Vi har gjort det sedan 2008 och det handlar rakt igenom om att sätta ljus och fokus på de ideella ledare som ser till att det föreningsliv vi ser som unikt lever och frodas.
Undertecknad hade – tillsammans med friidrottsprofilen Kajsa Bergqvist – den stora äran att få dela ut det tyngsta priset, det vill säga utmärkelsen Årets Eldsjäl alla kategorier.
I tuffaste möjliga konkurrens gick det till Petra Jacob, en fyrabarnsmamma, före detta elitspelare i basket och till vardags projektledare på Saab Scania, som ägnar hela sin övriga tid åt att ge barn– och ungdomar i Södertälje en meningsfull fritid. Som gett sig tusan på att föreningslivet ska vara tillgängligt för alla, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. Som brinner för sin gärning.
Precis som ifjol genomfördes galakvällen på Cirkus i Stockholm. Likt tidigare var det en salong fylld av celebriteter som alla lotsades av den mycket begåvade Clara Henry.
På plats fanns exempelvis tidigare Statsministern och Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson, som även delade ut pris. Där var programledaren Jenny Strömstedt, handbollsikonen Magnus Wislander, diskusbjässen Simon Pettersson, artisten Tusse och fjolårets vinnare av Årets Eldsjäl, Felix Brink.
Bland prisutdelarna hittade vid namn som Pia Salming (kategori Hälsa) och Nilla Fischer (Årets Idrottsförening).
Från scen bjöd Jill Johnson och Nike Sellmar, vinnare av Idol 2002, på en magisk version av Bruce Springsteens ”Born to Run”, en titel som kan tolkas handla om flykt, men som vi i sammanhanget givetvis kopplar till vikten av rörelse.
Gemensamt för alla den här aftonen var den kärlek som är tillägnad alla de oumbärliga ledare som får föreningslivet att leverera.
År efter år, månad efter månad, vecka efter vecka, dag efter dag.
24/7, helt enkelt.
Det har för övrigt blivit några galor genom åren.
Med samma reaktion varje gång.
Fortfarande är det ståpäls, gåshud, en och annan tår, känslor av värme, en enorm beundran för de som alldeles för sällan får den uppskattning de förtjänar. Antalet röstande fram till finalen hade fördubblats jämfört med ifjol.
Just det gläder mig extra mycket.
Varför?
Därför att det är en signal om att allt fler blir medvetna om hur viktiga dessa eldsjälar, vardagshjältar och ideella krafter är för vårt föreningsliv. Jag tog tillfället i akt uppe på scenen och påminde om att bara inom föreningsidrotten uppskattas antalet ledare uppgå till 750 000, merparten av dem dessutom ideella.
Skulle alla avlönas av samhället värdera kostnaden till på 20 miljarder kronor.
De möter för övrigt 145 000 barn– och ungdomar varje dag.
Vi ska nog inte ens tänka hemska tanken på hur vårt föreningsliv skulle se ut utan dem.
Jag skriver för övrigt under på beskrivningen av en speciell titel vi ofta använder då vi hyllar alla de som sätter andra framför sig själv i alla lägen.
”Antalet synonymer är många. Entusiast, pådrivare, idéspruta, brinnande ande, energiknippe, inspiratör, entreprenör. Det finns dock inget vackrare än originalbenämningen. Eldsjäl.”
Visst är det något väldigt fint över det ordet.