Längtan efter en vår utan virus

måndag 17 januari 2022

Maxtak på 500 åskådare vid evenemang inomhus, avrådan från cuper och turneringar. De nya direktiven drabbar både topp och bredd, det får konsekvenser för såväl elit som barn– och ungdom. Snälla, kan vi inte bli av med allt vad virus heter.

 

Till en början ska jag ta tillfället i akt att tacka alla inblandade kring Uppesittarkvällen och Nyårsbingon.

Alla på Folkspel.

Säljande organisationer och föreningar.

Prenumeranter.

Våra programledare i BingoLotto, Lotta Engberg och Stefan Odelberg.

Och inte minst alla ni konsumenter som köpt lotter till de båda aftnarna.

Klart att ett enormt vinstregn lockade till att inte sitta lottlös. Likaså att det är förenat med mys att dutta med sina närmaste. Men beslutet att inhandla en bingolott var och är också en kärleksförklaring till vårt föreningsliv, ett omfamnade vår viktigaste folkrörelse är stort behov utav.

Överskottet från två speciella kvällar i slutet av december landade på 143 miljoner.

Helt fantastiskt.

Helt enkelt. 

Det är tillskott som behövs, det tror jag alla är medvetna om. Det virus som härjar i hela världen stökar till det för i stort sett alla.

Inte minst idrotten.

I höstas var vi många som äntligen såg den efterlängtade vardagen framför oss.

Läktarna på våra arenor kunde fyllas igen.

Cuparrangörer vågade åter tro på den för så många viktiga inkomstkällan.

Då var det dags igen. Vi fick en oönskad utvidgning av våra ordförråd.

Jag hade gärna svävat i okunskap i fråga om den medicinska innebörden av omikron och delta.

Nya presskonferenser med politiker och myndigheter som förmedlade restriktioner, råd, direktiv, vädjan om att ta emot erbjudandet om vaccination.

Uppskjutna matcher.

Inställda turneringar.

Där är vi nu.

 

Jag minns så väl mars 2020 då många av oss fick ta till det där hemmakontoret. Minns jag sa till vår personal på Folkspel: ”Vi får nog finna oss i att det är så här några veckor framöver”.

En mer framsynt medarbetare kommenterade det hela med: ”Salle, vi kanske inte ska räkna med att vara tillbaka före sommaren.”

Nu börjar vi närma oss två år i ett tillstånd åtminstone jag aldrig kunnat förutse.

Nu finns det vissa tecken på ett hyggligt snabbt övergående, att vi framåt vårkanten ska kunna lägga det här bakom oss, få återgå till det normala.

Jag väljer att tro på det.

Jag längtar dit.

Inte minst för idrottens skull.

För elit. För bredd. För oss på läktaren.