Vi vuxna måste ta ett större ansvar
En höjd basröst, en kritisk krönikör och en orolig idrottsprofil.
Jag håller med dem alla – men önskar också se ett större vuxenansvar.
Inför julhelgen meddelade regeringen att all verksamhet som drivs av stad, region och kommun och som inte kan anses som nödvändig borde stängas fram till 24 januari.
Det har minst sagt tolkats olika – och gett upphov till många höjda röster som gemensamt har en omtanke om folkhälsan, om hur viktigt det är att inte minst den unga generationen får sin nödvändiga dos av fysiska aktiviteter.
I GP läser jag att Riksidrottsförbundets bas och ordförande, Björn Eriksson, riktar skarp kritik mot Göteborgs kommun som inte öppnar upp sina inomhusanläggningar för barn och ungdom. I samma tidning intervjuas även företrädare för föreningen Onsala BK, som berättar att i Halland är det ännu värre. Där har kommunerna stängt ner såväl inomhus– som utomhusaktiviteter även för barn under 15 år, vilket drabbar uppemot 1 000 ungdomar.
Johan Esk, krönikör på Dagens Nyheter, tar upp hur Stockholm i ett svep stängde ner en folkrörelse. Han köper möjligen att inomhusaktiviteter sätts på paus, men kan inte för sitt liv begripa varför idrottandet som sker utomhus begränsas till ett minimum.
Esk skriver bland annat: ”Så lätt var det alltså att förlama en folkrörelse som aldrig har varit viktigare än nu. Isbanor smältes. Idrottsplatser låstes. Jag antar att det fanns planer på att rulla ut taggtråd i motionsspår. Det var skrämmande hur lätt det var att stänga ner en folkrörelse och en sorglig påminnelse om hur svag sportens status är högt upp i svenska samhället.”
Han avslutar sedan med en skarp uppmaning: ”Det är bara att slå på aggregaten och spola isarna, preparera skidspåren, öppna idrottsplatserna – och hålla avstånd där det behövs.”
I huvudstadens andra stora morgontidning, Svenska Dagbladet, har bland andra en orolig Carolina Klüft skrivit ett debattinlägg om vilken negativ hälsoinverkan pandemin redan haft för barn- och ungdom och vilka förödande konsekvenser det kan innebära på sikt.
Jag delar fullt ut den ängslan som förmedlas ovan och ser också att de borde vara fullt möjligt att bedriva verksamhet, inte minst utomhus, om råd och rekommendationer följs. Samtidigt är vi inne i ett smittskede som känns allvarligare än någonsin med flera hundra avlidna vissa dagar. Det är förmodligen inte helt enkelt för våra styrande att ta varken det ena eller andra beslutet med allt vad det kan innebära i risker.
Vad vi kan hoppas på är givetvis den vaccinering som på sikt ska ta oss tillbaka till det normala, till ett fungerande föreningsliv.
I väntan på det – och att och våra egna möjligheter till en aktiv fritid ska bli som vanligt – måste vi själva också ta ett eget ansvar.
Det gäller inte minst oss vuxna, vi föräldrar, vi som faktiskt bestämmer till det att våra käraste fyller 18 år.
Acceptera inte att dina barn stillasittande väljer mobilen med motiveringen att ”det finns ju ändå inte någon träning att gå till...”
Visst är det möjligt och tillåtet att ta promenader även om innebandyhallen är stängd för tillfället.
Visst kan du ta med barnen ut och jogga även om de är roligare för dem att springa med kompisarna på en fotbollsplan.
Visst går det med fantasi och vilja att skapa alternativa lösningar till den fysiska rörelse alla barn enligt FN:s barnkonvention har rätt till.
För att tala klarspråk, kör ut era ungar och ser till att de rör på sig.
Vi får inte sitta still och vänta på att det rådande hälsoläget ska vara över.
Vi får inte förlita oss på att olika kommuner och regioner ska ändra på sina beslut.
Vi ska absolut höja våra röster, men också göra det bästa möjliga av en oerhört dyster situation.